Om man vet
vad man vill säga
då kan man säga det
då behöver man inte skriva
in bokstav
efter bokstav
efter
Ingen tidigare civilisation har varit så uppfylld av berättelser, som vill vara verklighet, och bilder, som vill vara berättelser. Ett virtuellt, oavbrutet, hallucinatoriskt flöde av suggererande artefakter, dramaturgiska meningsbildningar, privatiserad politik, omedveten metafysik, begärliga identiteter, konstituerande njutningar. Kulturindustrin, eller det totaliserande estetiska kriget, har idag samma imperiella omfattning som den globala ekonomin, som den utgör en väsentlig del av. Bildsekvenser och berättelsefragment fungerar som reproducerande ideologi, men också som konkurrerande varor i en dynamisk utbytesordning, en komplex logik av expansion och utplånande som också gäller för exempelvis datorer, läkemedel, droger, leksaker, vapen, papper.
Kriget mot terrorismen, till exempel, producerar och bekämpar en reell abjektion enligt denna logik. Det mobiliserar naturligtvis också militärt, teknologiskt, ekonomiskt, geopolitiskt, etc osv. Men man försöker legitimera detta estetiskt, där tv-skärmen utgör det kanske viktigaste konstituerande fältet, och juridiskt, i form av ett omfattande undantagstillstånd. Kriget mot terrorismen kontaminerar alltså varje utsaga om det. Det kontaminerar också varje angränsande utsaga. Utsagor anländer oavbrutet. Det reproduceras ett undantagstillstånd för varje utsaga. Det sker ett vidhäftande, ett klibbande, ett mångfaldigande. Seriekopplade symboliska sekvenser flammar upp, och framträder som singulära ting. Man säger: Det går inte att tro på ett enda ord. Det går inte att tro på diktion, inte på namn, inte på dokument, inte på slipsfärger, inte på likhögar, inte på frisyrer, inte på vittnesmål, inte på ordserierna och språken de konstitueras av. Alltså är man oavbrutet tvungen att ignorera, vilket är fullt legitimt - du kan ändå nästan ingenting om det här och även om du skulle kunna något ( hur skulle förresten det gå till?) så har det har ingen betydelse vad du tycker och tänker.
Eller så är man oavbrutet tvungen att reagera, tolka, analysera, historisera, kontextualisera.
Är det Det-näst-intill-identiska som hemsöker uttrycksmaskinerna?
Är det en legering mellan animaliseringsdetet och technolagen som upprepar hyperläten, soundbites, nya tecken för tomhet, istället för gamla som "Gud", "världsanden", "framsteget", "människan"?
Är det för ett ögonblick möjligt att erfara den immanenta politisering, den konstituerande diskursivitet som alltid verkar i talakter, läsarter, skriftförsök?
Jag tror det. Jag menar att poesin alltid är ungefär så här politiserad, att den alltid blir till och pågår i kontingenta undantagstillstånd. Oavsett författarens intentioner eller läsarens motiv, oavsett om författaren eller läsaren är maskin eller människa eller en mutation mellan dessa.
Man kan också minnas att det brukar vara de antidemokratiska diskurserna som vill muta in fält efter fält som ett opolitiskt faktum, som essens, som opåverkbart telos.
Nej. Det finns inget metaspråk. Filosofin och teorin blir lätt doxa och ännu en lugnande slöja av ordning, ett exkluderande och befästande symboliskt kapital, ett föremål för underordnad gestaltning, en form av slutord.
Det är riktigt att säga att det dynamiska och kapitalistiska världssystemet, med sina revolutionerande teknologier, hastigheter och sociala omfördelningar, att detta överdeterminerar den partiella befrielsen av ex.v. poesin, sexualiteten och minnet från en viss ordning.
Men inte heller poesin, eller filosofin eller teorin, kan längre suggerera en återkomst från en neutral plats, tillexempel boken eller boksidan eller bildskärmen, där upplysning har bibringats, där uppenbarelse har ägt rum, där överskridande har uppnåtts, där genomskådande har skett.
Ändå har delar av en upplyst upplysning utvidgats. Det är därför vi kan tala om nya ofriheter. Att tala ska då bl.a. innebära ett protetiskt reglerande av en omfattande extasteknik. Och en viss form av sadistisk njutning kan uppstå då man uttalar tesen: Att en utan utsidor och nukleär krigsmaskin överdeterminerar inordningen av ex.v. minnet, poesin och sexualiteten i en delvis annan dynamik.
Mitt arbetsrum är en hyrd källarlokal i kvarteren där jag bor. Jag kallar den för bunkern, för att göra rutinerna lite mer dramatiska. Det är en priviligierad bunker. Jag återvänder dit, vardag efter vardag, 8 - 15, när jag inte förvärvsarbetar eller är hemma med sjuka barn. Jag jobbar som avlägsnare av avföring, inom handikappomsorgen, när jag inte befinner mig i min fönsterlösa bunker. Där slipper jag se, där slipper jag lyssna, där slipper jag tala. Jag bekänner detta, även om bekännelsedjuren inte längre har något dolt att bekänna.
Bunkern liknar en imaginär strand, men utan annan horisont. Väggarna är täckta av ett samplingsbart arkivmaterial. Det är inte särskilt svårt att föreställa sig en levande begravning.
Så flyr jag till den mänskliga rättigheten att vara feg. Ett flyende, ja. Men det finns ingen annanstans att ta vägen, ingen relevant transcendens är möjlig. I bunkern är man stilla. Namngivningar upprepas och stammas fram, ett efter ett, in i ett öppet och begränsande medium. Om det är olika former av vetande (vilket jag egentligen inte kan erfara) så sker snart en infångning. Om det är ett tänkande, eller olika typer av tänkande (men så tänker jag nog inte riktigt och jag är ingen tänkare) så uppstår det och uppgår det i en flimrande mönsterbildning. Om det är ett utforskande av ovetskap, så är det omgärdat av biomakt och poetologi, bägge oupplösligt symbiotiska med poesin, och snart försvinner ovetskapen in i en etablerad diskurs. Är det samtidigt också ett raderande som pågår? Det är som om jag minns mindre, vet mindre, som om skrivandet genererar ett outtömligt utplåningsbegär att, bokstavligen, radera det som har varit och radera det som alltjämt pågår: orden som gör liv, de mänskliga kreaturskropparna, allt detta överlevande som bara reproducerar sig självt i all oändlighet. Men vad är det i såna fall för raderande? Min arbetarklassbetingade underlägsenhet består, som en genetisk missbildning, liksom den pubertala misstanken om att nästan inte alls finnas, och de fåfängliga och löjeväckande försöken att förinta fiktionerna som bokstaverar fram ett trögflytande och tjänstgörande fett.
Utgör detta en ultimat antidemokratisk vilja att avpolitisera? Eller ska man kanske tolka det som en radikalt demokratisk utopi? Utplånade vore vi ju för första gången jämlika, med samma förutsättningar.
(Varningsord. Extrema krav och radikala utopier innebär ofta i praktiken ett befästande av status quo. Det kan vara ett skäl till poesins ofta uttalade radikalitet. Man hoppas på så sätt att det mesta ska bestå och därmed få fortsätta med sin rutinartade feghet, ett privilegium som skulle kunna gå förlorad i en annan ordning.)
Om igen försvinner jag till min fiktiva bunkerpraktik. Kanske ingår den, perifert, men monadiskt, i en vidsträckt och symbolisk omfördelningsyta. Men poesin jag tänker på är en form av icke-fiktion, den kulminerar därför inte och slutar inte, som 1800-talsromanen, den anländer inte och vill inte övertyga, som 1900-talskommunikationen. Kanske kan det liknas vid en åtskild uttrycksmaskin. Men då måste man också minnas att alla typer av maskiner fabricerar och hemsöks också av vålnader. Kanske är det en form av icke-mänsklig virologisk ämnesomsättning som pågår, men då talar vi om någonting som inte är beroende av subjektiviteter som vi känner dem, och som därför inte heller är möjligt att namnge med de språk vi ingår i.
Kanske pågår en metabolism av olika hastigheter, av segrande och inkorporerande hastigheter, men också av exkluderande och relativ långsamhet? Inhackandet av hieroglyfiska tecken i geologiskt veckade grottväggar skulle nu kunna vara att hacka sig in i olika visionsmaskiniska mönsterbildningar hos en högsta tänkbara hastighet. Då var mediet evigt stilla och kroppen utförde ett hantverk, ett långsamt arbete. Nu är mediet i oavbruten rörelse och kroppen absolut stilla, som ett flottigt bihang till den hyperaktiva gränssnittshjärnan.
Men vad innebär det då för poesin att dess tecken distribueras enligt en orbital och decentraliserad flödeslogik som först utvecklades för att överleva och fortsätta ett nukleärt krig? Och vad innebär då boken eller boksidan? Man brukar ju tala om en Gutenbergkapitalism. Vad gör dessa realtidsvektorer eller -transvektorer med vår perception? Det finns ingen software, heter det ju på akademisk tyska.
En sak är säker. Det uppstår alltid frågor om mening, och dessa frågor besvaras alltid, med namngivningar och handlingar. Jag vet inte hur man ska undkomma frågan om mening. Jag vet inte heller om det är önskvärt. I en kognitiv kapitalism utgör mening en form av mervärde. Ackumulationen och överflödet av mening, som ständigt imploderar, producerar samtidigt en utbredd och omfattande estetisk och symbolisk fattigdom, som alltid verkar. Hos en majoritet av befolkningen i Sverige, till exempel, är den litterära modernismen fortfarande okänd. Något som förmodligen bidrar till det omfattande tankeförbud som råder inom det svenska språkområdet, och som istället premierar en pragmatisk politik. Det är inte alls säkert att detta förhållande är det sämsta. Att tänka betyder inte allt här i världen. Och fantasier och intellektuella vid den suveräna makten, det som litteraturen döljer dåligt att den drömmer om, har som bekant ofta betytt nya terrorregimer, bokbål och blodbad - sånt som litteraturen traditionellt och med illa dold skadeglädje känner igen som stora ämnen och användbart stoff.
Var hamnar vi?
Ingenstans, där, var som helst.
Tillexempel i skrivandets orörlighet, i läsandets orörlighet.
Kroppen kvarstår. Biopolitiken pågår. Vi blir inte av med våra kroppar. Vi blir inte fria från våra kroppsligheter. Inte heller från dem.Vi är alltid redan konstituerade av radikala beroenden. Oavsett vilken subjektivitet vi talar om. Om vi alls talar, eller skriver, vilket inte är säkert.
Så.
Jag hoppas att jag har lyckats repetera inställningen att de politiska och estetiska och teknologiska förutsättningarna just nu är mycket produktiva för poesin, för skrivandet av den och läsandet av den. Kanske har de aldrig varit bättre.
Och även om det inte är sant, så är det i alla fall en inställning, som jag delar. Eller som jag åtminstone låtsas att jag delar, när jag varje ledig vardag låtsas återvända till en hyrd bunkerstrand och till de orörliga lekarna i sanden. Att börja om. Att fortsätta. Att låtsas skriva. In. Ut. Att: Det politiska har sin estetik, och det estetiska har sin politik. Men det finns ingen uttömmande formel för att beskriva korrelationen och växelverkan mellan dem. Att
detta
syntetiserade modersmål. Sy
igen mödrarna. Bokstavera
separerade
klibb