(Utan titel)

Mitt namn är en skärva
liksom mitt ansikte är en skärva.
Mitt namn är spillran
av röd lera från det länge brända
kärlets skuldra: mitt namn
är min skepnads vittnesbörd.
Över mina skuldror vilar
mitt namns flinga av jord.
Jag följer stigen
genom det friska gräset,
genom en värld där ingen förut varit.
Runt omkring mig står min dag
på alla sidor hög.
Mina händer sträcker jag ned
genom ett gräs av ljus
och berör den sönderbrutna marken
av sönderbrutna namn.
En vindstad samlas hög omkring mig.
Ansikten sköljda i skugga talar.
Stämmor av ljus fördelar världen.

(Ur: Legion, Bonniers 1987)

--------------------------------------------------

RAPPORT OM ÖKNARNA

Det kom rikligt med
ljus i natt. Gnugga sanden ur ögonen,
stig ur det mörker där du vaknar och
vada gatan fram. Se,
pulsande, hur det virvlar kring benen.

Känn det yra,
in i blicken och bort, till
stoft i ljusårskalendern bakom ansiktet. Det
ligger också, det gamla ljuset, i parken där
barnen redan har gjort änglar med
kroppar svarta av gräs.

Där tog jag din hand. Vill
inte glömma
att handen då blev funnen, och att
min hand fick finnas finnande.
Genom varandra föll då susningen
hos parkens verk
och handflatornas sömner.
I den dagen som inte längre tar någon plats
svävar törsten
ännu över fotspåren i dammet.

Mörkret i det här folkets kroppar
efterlämnade vidpass tolv gram kol. En liten driva. Men
om vintern blir dess atomer snöflingor och
täcker nomadernas land.

(Ur: Flamma livsstund kalla eld, Bonniers 1998)

------------------------------------------------------------------------

FÖRSTA FROSTEN

Nere i ängen ligger
skelettet av ett regn,
krasande för varje steg
med ljuset ur huset
över ryggen
och stjärnorna
tätt tätt tätt
intill ögonens nerver
och mörkret

(som håller
de saltkornsstora isknotorna
stilla i gräsets svarta skidor)

rinnande över tungan
och ut i blodet
ingen har seglat över och
där dagen
genomskinlig försvann med
vindens anblick.

(Tidigare opublicerad.)