Min bror min syster och jag flyr   Ljuskäglor välter över vägkanten
Min stickade halsduk frasar och försvinner ut genom bilrutan
löper ett nystan   Vid bron glider den sista fransen ur min hand
Min hand repas upp men min syster binder en knut
Vågorna klänger i min brors byxben   Min systers hår
blåser över havet   Himlen råmar i blåsten
Du kommer springande längs vägen med nystanet i fickan
Du lyser med din ficklampa över bron   Bron lyser som ett skepp
Ett skepp kränger i ditt hår   Vi står på saxens blad
Där blåsten repar upp våra ord
«God natt» bokstaverar jag
Innan min bror signalerar och kastar sig ut över havet
Innan havet slungar mig upp över bron
Min syster balanserar på brons vajer allra högst uppe
innan vi blåser på varsin sida
Där blåsten blåser upp våra handflator
vinkar små och skära
mindre än en lämmels adjö

----------------

Brevvän, jag lagrar upp med fönsterskrapare.
Det kan börja klia närsomhelst. Och sen blir det kallt.
Hur kallt, vet bara fågeln fisken eller fjärilen.

Jag skulle vara mycket aktsam. Jag skulle inte hålla av dig
som barn håller i katter. Jag skulle tycka om dig som hjortar
löper långt borta över fält, som dun och små bäckar.
Vi skulle mötas så vaksamt att minnet inte skulle kunna
komma ihåg det.
Med en gyllene bjällra skulle jag ringa till din lur.
Med en triangel skulle jag klinga på din trapp.
Se, snön är så lätt att den faller upp mot solen,
skulle vi säga, och kunna alla växters namn
att upprepa, jag skulle fråga, du skulle peka,
vi skulle så sådana små frön, sylta och brygga, jag borstade ditt hår,
jag höll i stegen åt dig. Tysta, som bara de som vänt åter kan vara.
Blev det kväll skulle jag gå hem. Du skulle säga
imorgon och gå varsamt. Månen svävade så mjukt på himlen.
Vi skulle se varandra glimtvis som snöflingor när det är kallt.
Du skulle inte vara säker på om det varit jag.
Jag skulle inte vara säker på om det varit du.
Fågeln fisken och fjärilen skulle undra vart vi tagit vägen
och förgäves ropa Kom och sök.

---------------


Sorgsna historier från järnvägens slut




En björn mötte en pojke i skogen. «Vargen kommer», sa björnen.
Pojken svarade att det är fult att ljuga. Då bet björnen pojkens
hjärta itu.


En pojke sov i sitt ide. Då kom en sliten varg in och sa
«Hur ska du ha det?»


En björn och en varg sov i ett ide. Då kom en pojke in
och sa att byborna var rädda.


«Jag är trött och rädd. Jag vilar en stund på den här stora bruna
mjuka stenen», sa en bybo hoppfullt. Men det var inte en björn.
Det var en annan bybo som vädrade sin vinterpäls på en sten.


«Jag tycker om dig», sa en björn till en annan. Men den sa ingenting.


«När kommer vargen?» frågade byborna, «har vi inte väntat
länge nog?» Då försvann pojken in i skogen. Där grät en björn
«De jag älskar blir till sten.»


Byborna var förtvivlade: «Vad ska vi göra med den lögnaktiga
pojken?» De slog sig ihop om att spärra in honom i en fårhage.
När pojken släpptes ut bräkte han «Vargen kommer.»