bergen poesifest

Opplesning fra
Del av detta och avskild som alla (2002)
05:40 min:
    real audio (1,6 mb)
    mp3 (1,9 mb)

intervju ved nypoesi.net
forfatterside symposion
utskriftsvennlig format

Arne Johnsson (f. 1950) debuterte med diktsamlingen Förvandlingar i 1985. Siden har det kommet syv til, senest Del av detta och avskild som alla nå i høst. I 2000 kom også essaysamlingen För länge sedan var vi vid en sjö. I den lille teksten «Om landskap» i sistnevnte skriver han: «Det jag skriver och det jag skriver med, verktygen, deras form, skönheten, det fula – jag kan inte komma ifrån att de dikter jag skrivit alltid haft en port vidöppen mot det mest närliggande: min kropp, mina verktyg, rummet, utsikten från fönstret». Og Johnssons bøker er usedvanlig konsekvente i omgangen med det nærliggende: i et enkelt, nærmest metaforløst språk skriver han gang på gang fram skiftningene i jegets relasjon til omgivelsene – til et du og et helt påtakelig, konkret landskap. I omgangen med språket er det bare en tynn hinne mellom det som sanses og det som sies – og likeledes mellom det som er og det som ikke er: «jag säger att jag saknar. Smaken av din andning, en känsla som en svävning i lungor och mun. Om jag talar er det du:». Minst like konsekvent er Johnsson i komponeringen av bøkene. Eksempelvis er boka sitatene ovenfor er hentet fra, Marken lyste även i drömmen (1998), bygd opp rundt gjentakelsene av de kursiverte strofene «vid var och / en såg jag / skuggan av dig» og «jag / andas i din / mun». I tillegg til hvordan de enkelte diktene henter opp og forskyver disse strofenes semantiske innhold, oppleves den visuelle alterneringen mellom de ellers mer kompakte prosadiktene og de gjentatte strofenes letthet som helt vesentlig for tilegnelsen av denne vakre boka. (PBA)

Tekstene under er fra Del av detta och avskild som alla (Symposion).

__________________________

en främmande stad bredde ut sig åt alla håll med glimmande kupoler, palats, affärer, boningshus, gator, moln av rök och ånga. När jag öppnade fönstret hörde jag klockor och fordon, trådbussar, svarttaxibilar, prasslet av sedlar, mumlande röster. Själv en del av detta och avskild som alla gick jag längs floden, förbi mudderverk och pråmar som vilade i det stilla grå vattnet. Vittrande och växande, hem för minne och glömska är det en underlig plats att vara på, var morgon väntar jag några ögonblick vid övergångsstället, lem för lem tinar hundkroppen fram ur snödrivan. Jag tänker ingenting om detta. Sprunge den upp som de andra, skygg, morrande, med eller utan avsikt: en gång lever vi, har makten och låter vara

*********

dig jag aldrig ser hel; det som stödjer oss. Ensamheten bland alla, de som strömmar sig mot mig, förbi mig, försäljarna och de som aldrig fångar en blick. Du som håller mig fast också här. Jag gick längs alla stånd, de med smycken, kläder, med väskor, blommor. Mynten skramlade i fickan, jag rabblade deras främmande namn och värden, läste med möda på skyltar och löpsedlar. Mina läppar rörde sig, jag prövade uttal, lät stämbanden ljuda, tungan vrida sig i munhålan. Jag försökte förstå. Du som håller mig fast också här. En far går med sina barns händer i sina, pojkarna och mannen talar med varandra, ögonen glänser. Sådana smycken att ge dig

**********

glasögonen krossades av ett hårt slag, jag blev hjälplös, utan skrift, vilsegången. En pojke berättar om det hot han lever under, det tar aldrig slut, ingen tillåts se honom. Det är i början av april, gräs och takpannor bär frost om morgnarna. Jag letar på kartan efter pojkens by, läser i en bok om en poet som levde för länge sedan. Tvättmaskinen låter, det är en sång om vattnet som flyter genom allt och alla, bläcket i pennan, kyssen, tårarna, den länge sedan döde. Mellan var enskild kropp ett mörker: om de så strålar, om de så låter; det är saknad