Charles Bernstein: Fem dikt fra Rough Trades

Charles Bernstein, f. 1950 i New York, er en av de mest toneangivende amerikanske poetene de siste tredve åra. Han har et førtitalls bøker bak seg og redigerte i perioden 1978-1982 det legendariske tidsskriftet L=A=N=G=U=A=G=E sammen med Bruce Andrews. Disse fem diktene er hentet fra Rough Trades, Sun & Moon Press, 1991. Andre tekster av Charles Bernstein på nypoesi.net: Virtuell verklighet fra Dark Cities, Utopia finns bara i nuet fra The Sophist og essayet Nærlytting – Poesien og det framførte ordet..

Til svensk ved Jörgen Gassilewski. Gjendiktningene har tidligere vært publisert i Ord & Bild 5/97. Diktene gjengis med velvillig tillatelse fra forfatter og oversetter.



Kiwifågeln i kiwibusken

Jag vill inte ha nåt paradis bara
dränkas i ordens hällregn, fruktsamt
av tropik. Fundament bort-
om relationen, mindre «verkligt» än skapat, som när armar
omger en babys gurglande: in-
ringande nät ljudar sitt löfte (inte bindande
pålar, bearbetande noter). Skräddaren snackar
om andra skatter, sömmen som fäster, stassen,
stuven. & efter att ha stavat dessa namn, gå vidare
til tufftufftåg eller talk, rör & repor. Bara
det imaginära är verkligt - inte trumf som
fördunklar sinnets akrobatiska vers-
ioner. Det första faktumet är den sociala kroppen,
den ena från den andra, behöver heller ingen annan.



Ninas party på Judys gym

Lustigt hur dessa dagar driver och flackar
bortom låtsat hat mot anfallen
av forcerade planer. Jag har länge
uthärdat en passion subsumerad av allt jag
ser, vävningen glesar ändå lagret
och de ornerade förhoppningarna upplöses
i ånga. Ingen kastar loss
utom för att segla, men läppar blir
oförtrutna, fingrar fumlar. Så
lite att visa upp innan ens egna påhitts
exekutionspatrull siktar, replikerar.
Konversationen, inte kommunionen, kommunerna,
får denna värld att glöda - tänd
men inte konsumerad.



Hur man försvinner

Jag vet inte mycket om konst, men
jag vet vad jag inte gillar. Allt
packat ock klart. Och åren balsamerar
förfallet, mist på flanken, vits
på andra. För seende är en
så kortlivad släng, av märg och klök
likt putsen på bruket, som ger
jerseyklädda tricks, eller det
sökandet summerar, ställs av, be-
stänkt svävning, kolade slopningar. Supplikanten
skippar bättre måtta, utvald
som håltagning mot oro, vilken fylld
av kraft sinkar uppvisningen.



Att ro med en åra

Så är sållet siktat, den spunna omskött
Ett bevis på utländsk charm, här förlorad bland
Kategorins krus, destinationens
Vanvördnad. Du får, om än det bara innebär
När tråddraperade uddar som passar till allt
Utom modena förs, en nål genom
Höstacken, eller skulle ansikten va okej, vår
Armeniska vän som 'oppas kunna
Bota sina ponnyer och mula
Resten som hägn mot 'skatologi
Eller moralisk idiolatri. Hyvlar till
Utsikten desto bättre för att kunna börja
Bygga upp. In snöad eller prediko
Väder. Det förvärvade blänget tillkommer
Här - raskar över och sen bli över-
raskad.



Vems språk

Vem är på första? Dammet dalar när
skylightet störtar inn. Dörren
stängs efter en dröm om förbiseende och
fördömande (gå och hämta dom där piazzorna),
längtar efter frusen (prosa) ambiance
(ambivalens). Dörrar att falla i, klockor
att damma, nyanser att begränsa.
Bara det verkliga är verkligt: den lilla
flickan som ropar: «Baby! Baby»
men glömmer att titta sig i spegeln
– av en... Vems spelar egentligen
ingen roll, bara en sned
och övergiven promenads avtalade möte.
Mitt ansikte blir glas, till slut.

_________________________________
18.09.03, nypoesi.net