Charles Bernstein: Utopia finns bara i nuet

Charles Bernstein, f. 1950 i New York, er en av de mest toneangivende amerikanske poetene de siste tredve åra. Han har et førtitalls bøker bak seg og redigerte i perioden 1978–1982 det legendariske tidsskriftet L=A=N=G=U=A=G=E sammen med Bruce Andrews. «Utopia finns bara i nuet» er hentet fra The Sophist, Sun & Moon Press, 1987. Andre tekster av Charles Bernstein på nypoesi.net: Fem dikt fra Rough Trades, Virtuell verklighet fra Dark Cities og essayet Nærlytting – Poesien og det framførte ordet.

Til svensk ved Jörgen Gassilewski. Teksten har tidligere vært publisert i OEI #6 2001, og gjengis med velvillig tillatelse fra forfatter og oversetter.



Utopia finns bara i nuet
(En annan sida av Gagenga... frent)



Det stod inte länge på förrän de utan namn i berättelsen kom till en stor skylt där det på rätsidan stod «Utopia» (å andra sidan, som Woody Guthrie brukade säga, stod ingenting på). Men det var en aning alarmerande när en av oss, som läste undertexter, påpekade att «Utopia» var skrivet så att det täckte in orden «privat område». «Det går inte att komma förbi», sa hon/han, «så länge vi överhuvud-taget använder ord som utopi tycks vi spela samma gamla spel.» «Mer helgad än Du,» sa den som kunde tolka förevändningar, «det är vad som står på.»
     Några minuter senare var vi mitt i vad som såg ut som en kvartersfest. Runt 20 personer valsade runt och när de såg oss lyste de av misstänksamhet. En storväxt man kom över och började ryta på oss om att vi kommit till det sista kvarteret där känslan härskade oinskränkt och för att bevisa det var han beredd att «lyfta in», som han påstod, den av oss som var mest tilltalande och resten gjorde bäst i att «dra från mitt kvarter» eftersom det inte fanns plats för typer «utan känsla» här.
     Då ingen av oss sagt ett ord blev vi lite perplexa. På något sätt lyckades den tilltalande samla mod och fråga en kvinna som såg förstående ut vad den storväxta mannen hade förstått med känsla. «Bara genom att du frågar en sådan sak,» sa hon med ett leende, «förstår jag att du är känslans fiende. I allmänhet,» tillade hon snabbt, «är känslans fiender humorbefriade, intellektuella män.»
     När hon talade blev det plötsligt kolsvart bortsett från ett purpursken som började stråla från hennes inre och bara upplyste vårt lilla band. Purpurglansen blev mer och mer intensiv tills den tycktes lyfta henne en fot ovan marken och sedan så ljus att hon inte längre var synlig. Därefter skildes illuminationen ut i två distinkta strålar av blått och rött ljus. Inifrån den blå började en röst, först hackande, sedan snabb och upprörd, att tala.
     «Det är längesedan jag talade ur hjärtat. Allting i detta kvarter – Utopi – kallas för sin motsats: framtiden, det förflutna, likgiltighet, kärlek. Grundarna tänkte att de genom att ändra namnen kunde skapa det perfekta samhället, men allt som hänt är att vi snackar föreställning och lever som förut.»
     «I detta kvarter,» rösten var stadig nu och tycktes nästan sjunga, «är vad som kallas ‘tänkande’ absolut förbjudet i vad som kallas 'känslans' namn. Du får bara skriva och säga vad alla andra vet och skriva och säga det på det sätt alla andra redan har hört det. De har faktiskt givit ut en handbok, Acceptabla ord och ordkombinationer, och alla talar och skriver i varianter avledda ur den boken. Det går inte att diskutera, eftersom alla som inte är överens kallas anti-emotionella och, oavsett deras kön, 'män'. Det är det som gör allt så bak-och-fram. Du förstår, känslan uttrycker sig inte bara i ord vi redan känner till. Men människor som talar om känsla här vill egentligen inte uppleva den, de vill bara ha dess simulationer i form av ord de redan har hört. Med andra ord, de vill bara höra vad de redan vet, och de kallar denna repetition, vilken trots allt ger en liten tröst, 'känsla'. Men om du talar eller skriver med hjärtats syntax, säger med ord vad som inte kan uttryckas på annat sätt, får du höra att du är emot kommunikation och för intellektuell. De gör tanken till fiende och glömmer att en tår är något intellektuelt, som Blake sa. Faktum är att människorna här är så mycket för känslan att de gör den till ett abstrakt begrepp som är mer teoretisk än den intellektualitet de förnekar.»
     Nu började de blå och röda strålarna stiga och utvidgas tills de fyllde hela himlen ovanför kvarteret och täckte in varandra så att himlen blev till glödande purpur. Rösten inifrån ljuset var mycket mjuk men klar som om det varit en väns viskning i ditt öra. «Det är inte vårt tänkande som är vår fiende. Tanken kan inte förstås på något annat sätt än som komprimerad känsla, som en kropp. När vi skiljer känsla och intellekt, klyver vi oss på mitten. Hjärnan är lika sensuell som vårt kön, men med vår fokusering på könet kan vi ofta inte känna det. Tänkandet är en rent sexuell storhet, och leker med språket, utanför de föreskrivna rena rutinerna, är en kärlekslek - en kommunion i vad vi delar. Hjärtats syntax kan först tyckas obegriplig, för vi är bara vana vid att låtsas förstå, det vill säga förstå med våra huvuden och inte våra hjärtan, när vi begär känslans sken av ord som gör oss döva genom deras oändliga larmande upprepning. Vi talar om känsla men vi är rädda för känsla, och när vi till slut nått fram till den blockerar vi den genom att kalla den 'tanke'. När vi hör hjärtats syntax, klädd i ord som ofta tycks nya och främmande för öron som bara tränats på det gamla och kända, umgås vi med allas vår enhet som är vår gemensamma kropp, språket. Var inte rädda, ädla skrivare, ädla talara, att inte kommunicera eller att vara för intellektuella. Bara när dessa hänsyn fallit bort, som beläggningar på våra tungor, och vi lämnas att endast göra och vara, utan att försöka kommunicera av rädsla att inte kunna göra det, kommer språket att inta sin rättmätiga plats som kärlek.»


_________________________________
18.09.03, nypoesi.net