Fredrik Nyberg Now’s the Time1

Fredrik Nyberg (f. 1968) debuterte med diktsamlingen En annorlunda praktik i 1998, og har siden gitt ut to diktsamlinger, sist: Åren (Nordstedts 2002). Redaksjonsmedlem i det svenske tidsskriftet OEI.


Grå frost på träden.2
Det är för tolv år sedan.
Vad är matris?
Min mammas lilla mammas
mamma.
Är kriget lakuner?
Knyt din sjal en gång till
runt din hals.
Jag läser: På kvällen föll snön3
men ingen mörk snö
föll.

1.1.03–26.2.03 4

___________________________________________________

1) «Now’s the time» är (också) namnet på en lång dikt av Göran Sonnevi. Den publicerades i diktsamlingen Trädet (Bonniers 1991). Dikten löper över dryga 17 boksidor och griper på ett direkt sätt in i flera av tidens då «stora frågor». Det sönderfallande Östblocket, Palestinafrågan och kriget i Irak utgör textens motiviska matris. Det är en av många dikter i Göran Sonnevis stora produktion som kommenterar de stora, faktiska, externa konflikter. Det mest omtalade exemplet – på denna typ av «agerande» text - torde vara dikten «Om kriget i Vietnam» som ursprungligen trycktes i BLM 1965: 3 och senare i boken ingrepp – modeller (Bonniers 1965). Den dikten har med tiden blivit en klassiker. Och har – vilket torde vara ovanligt – faktiskt förändrat våra liv, vårt sätt att uppfatta vår omvärld. «Om kriget i Vietnam» blev – för att använda ett uttryck som redaktionen för Ny Poesi använder i sin enkätförfrågan – «en social händelse». Den metamorfosen gör «Om kriget i Vietnam» till en relativt unik dikt i Sveriges poetiska kanon. Och (och detta är viktigt) den har erövrat denna position utan att kompromissa med sin konstnärliga integritet. «Now’s the Time» upprättar tydliga förbindelser med «Om kriget i Vietnam». Dikterna talar med varandra. Göran Sonnevi minns. Han skriver: «de virvlande snösoldaterna kom långt senare».
    Göran Sonnevi är en politisk diktare. Han är en existentiell diktare. Och en estetisk diktare. Hans poesi talar med nödvändighet precis som den talar. Den har – som jag ser det – inga svårigheter «att svara på frågan om varför den valt att presentera sig som poesi» (Se Jesper Olsson, «Olsson 1», i Lyrikvännen nr. 5/01.) En viktig utgångspunkt i Jesper Olssons text, som just tematiserar den poetiska formens politiska och sociala implikationer, är Ludwig Wittgensteins anteckning om att poesin inte spelar informationens språkspel, men att den är skriven på informationens språk. Poesi, värd namnet, upprättar olika, ofta orena förbindelser. Det rör sig, för att återigen citera en passage ur Jesper Olssons text, om «[e]tt pekande åt bägge hållen». Jag tror att det måste vara så att en dikt bara kan motivera sin egen, specifika, existens utifrån estetiska kriterier.
    En personlig bekännelse: Jag har under en längre period upplevt det som om mina egna dikter – kanske i första hand de som finns i diktsamlingen Åren (Norstedts 2002) – utspelar sig helt nära mig. Att skriva dem blev efterhand ungefär sak som att stiga upp på morgonen och dricka tre koppar kaffe. Den situationen uppfattade jag både som lockande och djupt besvärande. För Göran Sonnevi är (tror jag) situationen delvis en annorlunda. Hos Sonnevi tycks världen (verkligheten) befinna sig alldeles intill författaren och därmed också den dikt han hela tiden skriver på. Det rör sig om en performativ aktivitet som överhuvudtaget inte går att hejda. Det läcker hela tiden
    «Now’s the Time» hör till den kategori Sonnevidikter där raderna blivit längre. Boken Trädet utgör en brytpunkt i denna horisontella expansion och i den nästföljande boken – den väldiga Mozarts tredje hjärna (Bonniers 1996) – är den långa raden redan en klar dominant. Också detta är viktigt. «Now’s the Time» börjar som så ofta hos Sonnevi med en inzoomning: «Grå frost på träden, grått ljus / stillhet   Här har vi krukväxter i fönstren». Därifrån – när vi nått fram till fönstret, glasrutan, teveskärmen - går det sedan mycket fort. «Vi talar om det upphägrande kriget», står det redan på rad sex. Därifrån vecklas dikten ut. Den blir omfattande, genomträngande i sin väldighet. Det är en poesi som ständigt erövrar och återerövrar nya såväl som gamla poetiska revir. Det pågår hela tiden olika laborationer, utbyten mellan det mycket intima och det mer distanserat abstrakta. Göran Sonnevi är en i högsta grad både sjungande och talande författare. Hans diktning är hela tiden språk och utsaga.
    Det enskilt viktigaste draget i Göran Sonnevis «politiska», eller kanske bättre, kunskapssökande diktande är perspektivet. Att författaren så klart redogör för sin position, för sin synvinkel in mot diktens gods. Den operationen gör texten kritisk. Dikten blir ett objekt som man som läsare kan reagera på.
    Göran Sonnevis diktning är sällan esoterisk. Den söker inte efter det lätta eller det eleganta. Oftare blir hans skrivsätt istället våldsamt, stenhårt. I diktsamlingen Små klanger; en röst (Bonniers 1981) kan vi – i en dikt som fokuserar konflikten i El Salvador – exempelvis läsa: «Det gör / raderna kortare Extremför- / kortning är här bilden för / ett huvud kortare». Språk och utsaga. Språk och utsaga. Och i «Now’s the Time» citerar han på ett ställe Vladimir Holan: «lätt är bara skit!». [tilbake]

2) Är ett citat från Sonnevi diktens första rad. [tilbake]

3) Är ytterligare ett citat från Sonnevis dikt. [tilbake]

4) Sonnevis dikt är daterad 1.1. 91–26.2 91.
    Tolv år går. Jag är tömd. Jag borde säga något om min egen dikt. Men jag vet inte. Nu mörknar det, skriver jag. Jag skriver att det mörknar. Min dikt «Now’s the Time» använder Göran Sonnevis dikt «Now’s the Time» som ett fönster, som en teveskärm. Jag läser och ibland skriver jag.
    Vintern 2003 var hemsk. USA:s och Storbritanniens krig (den s.k. kollationen) mot Irak var olagligt, onödigt och djupt upprörande. Hur kan man skriva om något sådant? Under långa perioder var jag rasande, hatisk. Att skriva då hade känts hemskt – ungefär som att urinera offentligt. Min reaktion blev (som så ofta tidigare) att (återigen) läsa Göran Sonnevi. Varför måste jag gång på gång återvända till dessa texter? Jag vet inte, men Magnus William-Olsson är något viktigt på spåren när han i essän «Det vi kallar allvar», angående Göran Sonnevis diktning, skriver: «Det handlar om ett tilltal så starkt att det tycks vrida sig ur retorikens kategorier» (Se Livets skrift, Gedins 1992). Den vridningen går inte att beskriva. Den förnims. «Den har ännu inte upphört».
    «På vilket sätt formar diktens språkarbete dess ideologi», frågar sig redaktionen för Ny Poesi i den enkät, som detta textsjok är en slags reaktion på. Språkarbetet (grammatik, syntax, alliterationer, citat m.m. m.m.) formar dikten. «Dikt är fortsättningsvis språk.», har jag upprepade gånger skrivit. För mig är inte det poetiska språket ett verktyg, vars huvudsakliga uppgift är att transportera tankar och idéer. Det poetiska språket är inte genomskinligt. Orden tar plats. Bokstäverna har form. Språket syns och jag vill i mitt poetiska skrivande hålla fram denna materialitet hos språket. Man skall - för att dramatisera det hela lite - som läsare hela tiden bli påmind om att man läser eller lyssnar till dikt, om att man tar del av ett språk som är ett annat språk. Jag har blivit medveten om att den poesi jag själv inte fullt ut kan uppskatta är en poesi som inte låter bokstäverna och orden behålla sin hudfärg. Det finns en kritisk - kanske ideologisk - potential i poesins olika sätt-att-prata. I dess vilja att uppsöka det aparta, det marginella eller det värdekritiska. Skrivsätten pratar. Och i den insikten får vi inte – lyssnar ni! – slå oss till ro. Poesi är språk och utsaga. Den skrivs både inifrån och utifrån. Det har Göran Sonnevi lärt oss. [tilbake]


__________________________
15.06.03, nypoesi.net