Magnus William-Olsson: Dikten gör skillnad
Magnus William-Olsson (f. 1960) er poet, kritiker og oversetter. Siste bok: Det är för att jag har lärt mig av Homeros – Poesi på 2000-talet, (W&W 2003). Siste diktsamling: Biografía – sånger, dikter, bekännelser och talkörer, (W&W 2000). Siste oversettelse i bokform: Sapfo – dikter och fragment, (Fibs Lyrikklubb 1999).
1.
Jag vill inte, som enkätens första fråga gör, ta för givet att dikter håller sig med en ideologi. Det går
naturligtvis alltid att ställa ideologiska frågor till dikter, och att därvid få nån sorts svar. Men att
utifrån det förhållande anta att dikten är ideologisk, tycker jag är en aning överkänsligt.
Vad gäller frågan om diktens «sociala hållning», menar jag att dikten som sådan är asocial,
även om poesin, som ju delvis är något annat, har en allt påtagligare dragning till att vinna bundsförvanter
(medlemmar, kamrater, deltagare) och formera «sällskap» (denna publikation är ett gott exempel). Men jag
skulle nog hellre kalla denna dragning kulturell än social. Poesins kommun består i en odlandets gemenskap
och kan inte beskrivas som ett gille för odlare. Vad vi gör håller oss samman, inte vad vi är.
Dikten är asocial därför att den gör skillnad. Den särskiljande socialitet som dikten
därmed utövar tycker jag man bör kalla just «asocial». Hur dikten gör skillnad varierar förstås. Själv
uppfattar jag det ofta som kokett när poeter motiverar sina stilistiska preferenser med samtidspolitiska
argument (typ: «motspråk» eller «icke-konsumistisk syntax» eller «underminering av språkliga ordningar»).
Inte för att argumenten i och för sig saknar grund, utan för att den som drivs av politiska ambitioner
utan tvekan kan använda sitt korta liv på många långt effektivare sätt än att skriva dikt. Jag tror också
att dikten numera har rätt begränsade möjligheter till direkt politiskt inflytande. Kanske kan några få
diktare, i kraft av vunnen aktning och massmedial trovärdighet, ännu publicera dikter som faktiskt
påverkar opinionen i en eller annan fråga. Men massmedias utveckling gör det allt svårare. Och en ny
sonnevisk «vietnamdikt» är nog otänkbar idag.
Däremot utövar poesi naturligtvis indirekt politisk och socialt inflytande. Diktare
(och deras dikt) kan på åtskilliga vis vara starkt förebildliga. Men häri skiljer de sig inte principiellt
från andra aktörer i offentligheten. Att kallas diktare är inte någon moralisk utmärkelse. Jag tycker ur
många synvinklar att poesin - med Joseph Brodsky - kan beskrivas som «språket i dess högsta potens». Dess
möjligheter att verka socialt och politiskt är därmed i princip lika obegränsade som språket självt. Men
denna potential är, förstås, inte möjlig att realisera inom den trånga kommunikationspoetik som helt
dominerar den massmediala offentligheten idag. Och den som letar efter klara budskap och rak information
i dikten, söker förgäves. Finner han budskapet har han missat dikten. Och finner han dikten så är budskapet
inte längre klart.
2.
«Här» och «nu» är två av de tydligaste exemplen på sådant genom vilket dikten gör skillnad. Just där och då
visar dikten varför den är asocial.
__________________________________
15.06.03, nypoesi.net