utskriftsvennlig format


Bonniers forfatterpresentasjon

Fra skapelsens sedelärande samtal

Charles Bernstein
i Jörgen Gassilewskis gjendiktning:
Fem dikt fra Rough Trades
Virtuell verklighet fra Dark Cities
Utopia finns bara i nuet fra The Sophist

Äpplen Päron Plommor, svar på en enquete i det svenske tidsskriftet 00TAL om "poesien och dess framtid".

Nypoesi.nets juniutgave: Den poetiske formens politikk


Frasens poesi

Intervju med Jörgen Gassilewski
ved Paal Bjelke Andersen
Publisert 15.09.03

Jørgen Gassilewski har 8 diktsamlinger bak seg, sist Kakbak, som i utgangspunktet var tenkt å være hans andre bok etter debuten med Du i 1987, men som har blitt liggende inntill den kom som første bok på det nystartede forlaget OEI editör nå i vinter. Dette intervjuet er gjort med utgangspunkt i bøkene skapelsens sedelärande samtal (2002) og portarnas bilder (1999).

Intervjuet er gjort via e-post i løpet av månedene mai-juni i år.


I juniutgaven av nypoesi.net fokuserte vi på den poetiske formen som politisk, ideologisk og sosial ytring. Når vi nå bringer et intervju med svenske Jörgen Gassilewski kan det godt leses i forlengelsen av juniutgaven. Foranledningen til intervjuet er Gassilewskis bok fra i fjor, skapelsens sedelärande samtal (et lengere utdrag publiserers sammen med dette intervjuet). Tittelen har Gassilewski hentet fra Sveriges første trykte bok, Skapelsens sedelärande samtal fra 1483 - et oppbyggelig skrift som inneholder 122 fabler i form av dialoger mellom ulike deler av skaperverket, fra himmellegemer og mineraler til dyr og mennesker. Gassilewskis lange dikt består også av dialoger, men vel og merke uten at en eneste samtale finner sted i diktet. Gassilewskis tittel synes heller å vise til et komposisjonsprinsipp - en undersøkelse av hvordan ulike sosiale og kulturelle sfærer samtaler når de stilles ved siden av hverandre. I stedet for å være en gjengivelse blir diktet et åsted, et rom hvor noe utspiller seg.

I skapelsens sedelärande samtal er dette rommet gitt en tydelig, avgrensa form: 122 strofer á 10 linjer som vekselsvis består av 8 og 4 stavelser. I tillegg gjentar den siste strofen den første:

jag är här och jag vrider min
handled och jag
är på arenavägen på
väg til globens
köpcentrum och ser till vänster
slakthusen det
är en måndag i november
seklets sista
år och jag ser varje skiftning
vill minnas det

Innenfor denne visuelt stramme, homogeniserende formen finnes en tekst med passasjer som varierer voldsomt i tetthet, hastighet, lengde og utsagnsposisjon: fra den realistiske settingen av jeget på arenavägen, som utvikler seg til å bli en liten fortelling som går gjennom hele boka om hvordan dette jeget ser, eller forestiller seg at han ser et junkiepar sette et skudd og siden knulle, til passasjer som ikke uten videre lar seg tilbakeføre til ett sted eller én situasjon, men som heller framstår som semantiske og fonetiske konstellasjoner, som demonstrasjoner av språklig dynamikk:

läkemedelsföretag en
mjölksaft och ett
horisontellt snitt ett komma
ett dammkorn en
punkt en diamant ett ruter
ett sår en plats
bollar klot glober mios aunt
hazel bhong big
harry [...] (LXVIII)

Dessuten sitater fra og henvisninger til blant annet Aristoteles, Charles Bernstein, Michael Palmer, Laokoon, Manets Frokost i det grønne, smurfene, Evert Taube og 1483, året for trykkingen av boka Gassilewski har hentet navnet til sin egen fra, samt en lengre passasje som later til å være (minst) et menneskes ensomme, angstfylte og forvirra enetale:

[...] var fin och öppen om sitt
känsloliv och
åkte hem känner mig lite
febrig inga
pengar kvar vill gråta ihjäl
mig åt det här [...]

Boka framstår som ett langt og omskiftelig sveip som ender der den begynte. Eller som noen kritikere har foreslått: en bue, en hvelving, en glob.

*

Paal Bjelke Andersen: I skapelsens sedelärande samtal jobber du med en veldig definert form. Kan du si noe om hva du har tenkt om det å jobbe med denne og om hva det gjorde med skrivingen din?

Jörgen Gassilewski: Jag tar mig friheten att använda dina frågor för att försöka få reda på något om mitt eget skrivande, mina egna texter.




Dyalogus creaturarum moralizatus

I skapelsens sedelärande samtal arbetar jag med kontraster och skiktningar som förhoppningsvis ska locka läsaren att gestalta texten. Den här texten har jag byggt under lång tid. Lagt till och dragit ifrån i en palimpsest-artad rörelse, fört hop disparata element. Det började med Dyalogus creaturarum moralizatus, Sveriges första gutenbergska bok, tryckt 1483. Här var det förstås trycktekniken som intresserade mig, men också texten (och de primitiva träsnitten), ganska rustika skolastiska historier för nöje och lekmannapredikningar, skriven av en milanoläkare på 1300-talet. Små sedelärande historier (de om den skrivande apan och om jungfrurna och elefanten finns med i min text) om djur och ting, inte sällan grova och plumpa och med en vidhängande rimmad moraliserande vers och ofta felciterade antika och kristna tänkare. En annan, helt främmande tid och textuppfattning. Men också den, som det brukar framställas, affärsmässigt misslyckade tryckaren Johan Snell tyckte jag var spännande. Därefter kom formen: den kom till när jag skrev en svit dikter till den svenska konstnären Cecilia Edefalks serie målningar av Helan och Halvan (Laurel and Hardy) som publicerades i tidskriften Ord och Bild. John Cages «Lecture on Nothing» bildade stommen till en upprepande, frågande och sig själv formmässigt och innehållsmässigt förskjutande form. Därefter kom en för mig ny strävan att vara tids- och platsspecifik. Att göra research kring en mycket begränsad tid och plats. Växterna och tingen och miljön kring berghällen där Linnéa och Johan Svensson sitter är mycket exakt beskrivna. Och även ljus- och andra förhållanden i miljön.

För att försöka svara på din fråga hoppas jag att den strama stavelseräknande formen bildade en både rolig och effektiv kontrast till det cageska flödet - att den uppmärksammade den fysiska boksidan - samt att den skapade en känsla av cirkulär och samtidigt undanglidande tid (och rum). Jag tror också att en enkel och stram form gör att jag kan tillåta mig mer av heterogenitet. Detta med definition och kvarhållande av tid och plats är nytt för mig, och det är utefter den linjen jag arbetar nu. Mitt nya arbete ska heta Göteborgshändelserna och rör sig kring vissa begränsade händelser under kravallerna kring EU-toppmötet i Göteborg 2001. Och jag tror att den starka formen har kommit för att stanna ett slag.

Fråga mig inte varför, men varje bok tycks ha vissa ändrade grundläggande förutsättningar. I de tidiga böckerna kunde det vara: pronomen, eller: inga pronomen; eller kanske: inga litterära eller historiska referenser; eller: ingen expressivitet (vad det nu skall betyda?). Länge tycks regeln ha varit : inget identifierbart jag och: inget identifierbart rum och tid - och: ingen övergripande narrativitet. Så alltså inte längre. Tydligen verkar sådana begränsningar befordrande på min kreativitet. Kanske också för att jag är så ointresserad av författarjaget eller diktjaget. Det finns något större (och reellt drabbande om man så vill) i litteraturen än författarjaget eller det så kallade diktsubjektet - nämligen litteraturen själv. (Läs Charles Bernsteins «Utopia finns bara i nuet» [oversatt i denne utgaven av nypoesi.net]). T ex finns väldigt litet av det vi kallar fri association i mina texter. Däremot byggande, sidställning, bearbetning av bla formmässiga och tematiska slingor. Citatet «läkemedelsföretagen...» är i mycket en tematisk bearbetning av narkotika, i slutet en rad smeknamn på lika sorters knark. Att tala om association är missvisande (och psykologiserande).

Paal Bjelke Andersen: Gjentakelser, forskyvinger og parallellføringer spiller en helt vesentlig rolle i boka. Du nevner hvordan sitater fra John Cages forelesning «Lecture on Nothing» –

[...] jag är här och det
finns ingenting
att säga vad vi behöver
är tystnad men
vad tystnaden behöver är
att jag pratar
på [...] (XXVIII)

- danner «stommen till en upprepande, frågande och sig själv formmässigt och innehållsmässigt förskjutande form», til en bevegelig, foranderlig form inne i storformen. Sammen med fraser som «och de gör vrid- / ningar hjälper att göra vrid- / ningarna», «det finns inte / någonting som / är tomt eller neutralt och / hur som helst en / hjärna rensar inte allt som / ska lyftas ut» og «och jag / och vi står i / samma rum och breder ut oss / i dette rum» gjentas Cagesitatet og deler av det i stadig nye kontekster, av ulike «stemmer» og i tilknytning til ulike tekstflater. Og parallellt gjentar også en munk det innledende jegets positur og ytringer når han observerer johann snell («han är här och han vrider sin / träskruv och han / är på gråmunkeholmen på / väg att trycka» osv. Jeg er tilbøyelig til å lese denne overgripende, sidestillende storformen som en solidarisk form, en form som danner et felles rom uten fikserte hierarkier. Siden vi fokuserte på formen som politisk, ideologisk og sosial ytring i den forrige utgaven av nypoesi.net er jeg selvfølgelig interessert i å høre om du har gjort deg noen tanker om dette, både i forhold til skapelsens sedelärande samtal og mer generelt.

Jörgen Gassilewski: Ett gemensamt rum utan hierarkier, ja det tror jag, åtminstone hierarkier som ännu inte är etablerade, hierarkikompetenser snarare än hypostaserade hierarkier, får man hoppas. Jag tror faktiskt att detta har varit en drivkraft för mig från början. Att komma ut ur en poesins 1800-tal, dess subjekts-diktion, och ut i ett större litterärt och politiskt rum, som kan göra mer. En förment representativ och litterärt reaktionär poetisk diktion har sedan 60-talet nästan haft monopol på den del av det lyriska rummet som sägs ha politiska implikationer. Jag tror verkligen att det håller på att öppnas ett nytt «socialt» rum nu, med större möjligheter än det gamla. Vilka kan då dessa möjligheter tänkas vara. Kan man använda ordet politiskt? Ok, låt oss göra det. I det nya politiska rummet representerar man inte läsaren, talar inte om vilka åsikter läsaren bör hysa, blinkar inte i samförstånd åt läsaren, är inte god. Saknar säkrad och dekorerad jag-garant. Man ställer fram sociala ytor, låter dem konfrontera varandra. Enda sättet att utöva reell politik i litterär form som jag ser det, är att ställa läsaren inför situationer där det inte finns några ledtrådar eller facit till hur hon ska reagera. Som att ställas inför en smärtsam eller provocerande situation i det sociala som inte har självklara svar. Endast så kan man få reda på sitt förhållande till något, och till sig själv. Utan förprogrammering.




Bruce Andrews: Poesi som forklaring, poesi som praksis.

Paal Bjelke Andersen: I et essay vi publiserte i den forrige utgaven, Bruce Andrews «Poesi som forklaring, poesi som praksis», hevder han nødvendigheten av å skrive innenfor den politiske og sosiale diskursen man befinner seg i, samtidig som man skriver seg ut mot og over grensene for disse diskursene, fordi det kun er mulig å synliggjøre de herskende ideologiske og sosiale strukturene ved å vise hvor de sprekker opp. Du skriver om «sociala ytor». Jeg synes det virker som at diktene dine ofte dreier seg om nettopp sosiale strukturer, som med linnéa og johan i skapelsens sedelärande samtal og for eksempel bruken av ord som du, jag, dig, vi i portarnas bilder?

Jörgen Gassilewski: Jag tror nog som Andrews på sprickorna. Det är som att jag inte börjar använda vissa ord och kategorier förrän jag upplever dem som helt genomsocialiserade. Det vill säga genomsocialiserade och därför hanterliga för mig i mitt skrivande. Det skulle betyda att jag använder mig av något som på ett vis är ett slags motsats till ett traditionellt identifikatoriskt författarjag eller författarsubjekt. För att nu ännu en gång tala om detta. När jag var lite över tjugo år erfor jag något som är vanligt hos skrivande personer: en känsla av att språket inte hade med verkligheten att göra. I mitt fall tror jag den här «krisen» kom att bli framför allt etisk och överpersonlig. Det resulterade i en bokstavligt talat extrem reducering av texterna jag arbetade med. Frågan i mitt juvenila huvud var ungefär: «Vad är ur alla aspekter sant i dessa utsagor?» Till slut försvann till och med de stackars verben ur dikterna och kvar stod bara substantiv uppradade med kommatecken emellan. Men istället för att fullständigt förtvivla och upphöra skriva - eller förvandla mitt skrivande till en klagosång över alltings omöjlighet och den allomfattande lögnen - började jag arbeta utifrån hur ord och satser brukades, för att på det sättet förhoppningsvis komma åt på vilket sätt de ljög (en fåfäng förhoppning naturligtvis). Men efter detta har jag haft en upplevelse av att jag försiktigt efter hand lägger till nya ord och kategorier i mitt arbete för att i någon mån kontrollera de jag redan opererar med. I portarnas bilder tror jag att jag införde pronomen och en viss expressivitet på ett för mig nytt sätt. I den boken är pronomen armering och de är på sätt och vis utbytbara och därmed sociala. Om man tittar på en text som «du» som har ett starkt inslag av expressivitet och pronomen (se titeln) är den språkligt frukten av en cirkelrörelse, som kanske även har social bäring: Expressiviteten har skruvats upp. Någon ser någon annan dö. Texten har plockats ned och sedan satts ihop igen. Eller snarare: ett antal varianter av den, med delvis olika fokus, har satts ihop till en text. Stor omsorg har lagts ned med avseende på språknivå och tilltal. Men skarvarna syns och upplevs. De är språkliga, men upplevs i sammanhanget också som perspektivbyten, byten av identifikationspunkt, olika grader av distans och närhet, olika förhållningssätt: «Kärlek. Det här är kärlek. Så heter det. Du säger också samma namn. På ett annat sätt. Med din mjuka röst. Rösten är det som bär ut ur detta.» Osv.

Paal Bjelke Andersen: Noe av det jeg finner mest interessant ved skapelsens sedelärande samtal er det jeg oppfatter som en problematisering av kunstens blikk på verden. I en kort passasje (som gjentas) møter johan diktjegets blikk: «johan ser på mig och undrar / vad jag vill». Diktjeget, eller teksten, svarer med å fortsette innenfor det løpet som allerede er lagt: «ja / vad vill jag jag är här och det / finns ingenting / att säga vad vi behöver / är tystnad men / vad tystnaden behöver är att jag pratar / på». Forut for denne passasjen blir johan sammenlignet med den nakne kvinnen i Manets Frokost i det grønne. Kvinnen i Manets bilde har en mellomposisjon, hun er naken, åpen for betrakterens blikk, men ser også tilbake og gjør dermed betrakteren oppmerksom på sitt eget blikk, hun lar seg ikke uten videre objektivisere eller assimilere. I skapelsens sedelärande samtal er denne situasjonen flyttet inn i teksten. Kunsten, personifisert i diktjeget prøver å assimilere verden (johan), gjøre den til en funksjon av sitt eget maskineri, men uten å lykkes, det virker som om bokas homogene struktur og heterogene innhold ikke er i stand til å svare når johan ser tilbake. Det vil si ikke på noen annen måte enn ved å la våre samfunns kanskje tydeligst definerte outcasts, de narkomane, beholde integriteten ved å til slutt trekke tilbake blikket, forbli utenfor kunsten og utenfor den herskende samfunnsstrukturen (det kan virke som om det ikke er så stor forskjell her).

Jeg synes dette berører helt vesentlige spørsmål som muligheten for en politisk og en avantgardisktisk kunst og den litterære institusjonens egne makt- og undertrykkingsstrukturer, både i forhold til hva som går for god / tillatt kunst og i forhold til det å estetisere verden / forme den i sitt bilde. Så vidt jeg vet er du også billedkunstner i tillegg til å ha jobbet som kunstkritiker. Det ville vært interessant om du kunne si noe om kunstinstitusjonen vis-a-vis de sosiale omgivelsene kunsten til enhver tid befinner seg i, og om hvilken funksjon du mener kunsten/litteraturen/poesien har i forhold til det å problematisere disse ytre omstendighetene.

Jörgen Gassilewski: De första texter jag skrev som konstkritiker (i Göteborgs-Tidningen 1989) var ett slags nattliga allegoriska samtal mellan konstnären och makten och mellan konstnären och signaturen (där konstnären var Ebenezer Scrooge och makten och signaturen var vålnaden på julnatten). Jag har också (som så många andra) varit fixerad vid Marcel Duchamp. Det är många gånger extremt plågsamt att vara fixerad vid kontexten och meta-perspektivet. Det är så lätt att det framstår som kokett, löjligt, pretentiöst, sterilt. Jag har just gjort ett radioprogram om Lars Gustafssons tidiga poesi. I doktorsavhandlingen Bilden som byggsten som var anledningen till programmet, skriver litteraturvetaren Hans Söderström att den tidige Lars Gustafsson inte tålde begreppet metapoesi, att han ansåg att det var improduktivt som begrepp. Detta skrev Gustafsson i en recension av Göran Printz-Pålssons essäbok Solen i spegeln 1958. Solen i spegeln är troligen det svenska 1900-talets viktigaste poetologiska verk, och behandlar just metapoesin som möjlig väg efter modernismen. Här ska sägas att det metapoetiska inslaget är en av de stora kvaliteterna i den tidige Lars Gustafssons poesi, vilket diktaren var mycket väl medveten om. Samtidigt kan jag på sätt och vis förstå lyrikern Gustafsson. När det metapoetiska, kontextuellt medvetna, i poesi säras ut, tycks det ofta förvandlas till något intellektualistiskt och didaktiskt. Egentligen är det helt enkelt en integrerad del av all god poesi (och litteratur) och bör nog nästan alltid diskuteras specifikt - i förhållande till sin specifika text.

Jag kan i alla fall notera att jag arbetar som om jag såg glidandet in och ut ur kontexter, tilltal och språkarter som en kvalitet (eller ett fält för meningsfulla upptäckter) i sig. En annan ursprungstanke när det gäller skapelsens sedelärande samtal var att det skulle vara narrativ prosa som förvandlades till icke-narrativ poesi och till någon sorts dramatik och tillbaka igen, stegvis och omärkligt. Så blev det nu inte riktigt.

Paal Bjelke Andersen: Hvis jeg forstår deg riktig, så er det ikke helt uproblematisk for deg å snakke om dine egne tekster på en så eksplisitt metapoetisk måte som det jeg la opp til i det forrige spørsmålet. La oss derfor snakke om sider ved tekstene dine som i enda større grad retter oppmerksomheten mot det litterære. Jeg finner dem stappa med elementer som senker lesehastigheten, en språklig motstand som bremser trangen til å skape semantisk (eller for den saks skyld metapoetisk) mening og vender oppmerksomheten mot det bokstavelige. Eksemplene er mange: linjebryting inne i ord, avbrutt syntaks, fraser som ikke uten videre kan relateres semantisk, rytmisk eller fonetisk til konteksten, feilstavelser, gjentakelser og sist men ikke minst fonetisk tetthet. Som i de fire siste linjene i det første diktet i portarnas bilder, «rör dig i sidled»:

I detta.
Fantasmer.

är detta? Förflyttning. in i skärsåret;
motorvägskorsning, palpera avgassotet på betonggris täckt av graffiti nu ...




Yngve Pedersen på nypoesi.net
Gunnar Wærness på nypoesi.net I
Gunnar Wærness på nypoesi.net II
Lars R. Engebretsen

Denne oppbremsingen gjør at det enkelte ordet, og enda oftere den enkelte stavelsen eller det enkelte fonemet oppleves som en bærende enhet, i motsetning til frasen. (Dette har selvfølgelig også å gjøre med at jeg er norsk, men noe av det samme skjer når jeg leser dikta til folk som Yngve Pedersen, Lars R. Engebretsen eller Gunnar Wærness, så jeg tror ikke det er utslagsgivende). Dette styrer så tydelig mye av energifordelingen i tekstene dine. Vi har stort sett skrevet om større former og tematikk, men hvor vesentlig er dette mikronivået i og for ditt eget arbeidet, i skrivesituasjonen og mer generelt?

Jörgen Gassilewski: Det du kallar mikronivån är såklart avgörande. Jag tror jag arbetar mycket rent kvantitativt jämfört med andra poeter, eftersom jag försöker få ett ofta heterogent och flerskiktat material att fungera även på det enskilda fonemets och morfemets nivå. Genom uppbromsningen ska läsaren förmås att se den enskilda betydelsen och den enskilda klangen, först i relation till tidigare klanger och betydelser, men sedan alltmer isolerat, ju längre ögat fastnar vid det enskilda ordet: «Vad är det jag läser?»

Du och jag.
Se vad som sker
Det
är ett i

det ofokuserade

- Jag och du. Tillsammans. Idag.
Onsdag. I

[ur dikten «hidösa» i portarnas bilder]

- för att sedan hoppa över sprickan till nästa rad. I portarnas bilder är det mycket stockningar, mycket våldsamma sprickor. I det citerade stycket försöker jag genom hårt grafiskt och syntaktiskt arbete styra läshastigheten av dessa annars betydelsemässigt ganska utspädda rader. Ingen punkt efter «Se vad som sker». Vilka är satsdelarna i den oavslutade meningen «Det / är ett i»? Och hur förhåller sig «det ofokuserade» två rader längre ner till den tidigare satsen? Varför är det sedan tre rader till «– Jag och du»? Och varför «– Jag» med talstreck? Och varför punkt efter både «Idag.» och «Onsdag.»? Här uppstår relationer och brist på relation mellan orden. Lagbundenheter och lagbrott. Jag tror att oregelbundenheten är viktig för mig på den här nivån. Skön klang ibland, tonlöst eller kantigt ibland. Specifik betydelse ibland, vaghet ibland. Sammantaget en viss fulhet, kombinerad med plötslig precision. Kanske.




Charles Bernstein: Nærlytting – Poesien og det framførte ordet

Jörgen Gassilewski, Sten Sandell og Tommy Björk: du

Paal Bjelke Andersen: I et essay vi tidligere har publisert på nypoesi.net, «Nærlytting – Poesien og det framførte ordet» av Charles Bernstein, tar han blant annet til orde mot det å betrakte den trykte teksten som primær og opplesningen som sekundær, for i stedet å se på dem som to likestilte framtredelsesformer for diktet. Sammen med Sten Sandell og Tommy Björk har du gjort en CD med utgangspunkt i diktet «du» i portarnas bilder (jeg har ikke hørt CDen, men jeg har ved flere anledninger hørt Sandell de siste åra). Kan du si noe om relasjonen mellom det fonetiske / rytmiske i dine egne tekster og opplesningen (eller framføringen, the performance, som Bernstein skriver). Virker for eksempel muntlige aspekter inn på de fonetiske strukturene når du skriver, hvordan ordene ligger i munnen eller det at de muligens skal leses høyt? Og så vil jeg gjerne høre litt om skiva du har gjort med Sandell. Hvordan dere arbeidet, hva det gjorde med tekstene kontra på papiret / i opplesningen?

Jörgen Gassilewski: På frågan om muntliga aspekter påverkar rytmiken och de fonetiska strukturerna och när jag skriver kan jag nog svara nej. Inte på ett direkt sätt. Däremot arbetar jag ju en del med talspråkliga tilltal. Men då i första hand som text. Och orden ligger ju i viss mån alltid i munnen på den som läser och skriver. Snarare låter jag nog det skriftspråkliga möta det talspråkliga på sidan. Därför börjar jag på sätt och vis från noll om en text skall läsas högt. Jag har inget principiellt emot att läsa mina texter högt, men många texter har visat sig omöjliga för mig att läsa på det sättet (tex hela boken rekviem från 1996). portarnas bilder har jag läst relativt mycket ur, särskilt texterna «du» och «till Catullus» som emanerar ur ett dramatiskt arbete. skapelsens sedelärande samtal har jag läst stora delar av och det fungerar bra. Det blir något helt annat, en annan text, flödande, suggestiv. Själva inspelningen till CD:n du (på märket Alice Musik Produktion) som kom i vår, gjordes för ungefär två år sedan. Tommy Björk från gruppen Lokomotiv Konkret spelade slagverk och Sten Sandell spelade på den limegröna profana orgeln på Studio 1 på Radiohuset i Stockholm. Instrumentalisterna improviserade, jag läste och Niklas Billström, Johan Petri och Magnus Jacobsson producerade. Vi hade träffats ett par gånger tidigare och prövat. På Radiohuset arbetade vi en hel dag, med antal olika tekniska och akustiska tagningar och varianter. Sedan mixades det hela ihop till 34 minuter. Tanken var att orgelns och slagverkens attack och volym skulle konfrontera textens täthet och volym. Jag blev nöjd. Tommy Björk och Sten Sandell är utomordentligt skickliga och lyhörda musiker och produktionen var ypperlig. Om sanningen ska fram betraktar jag det ändå litterärt sett som en sekundär produkt, eftersom den skrivna och tryckta texten fanns där som ett helt från början. Drömmen är att arbeta in interpretationen, «the performance» från begynnelsen i ett sådant här arbete. Det skulle jag kunna tänka mig.


Fredrik Nyberg på nypoesi.net I
Fredrik Nyberg på nypoesi.net II
Lars Mikael Raattamaa
Kristian Lundberg på nypoesi.net I
Kristian Lundberg på nypoesi.net II

Paal Bjelke Andersen: Du skrev tidligere om en «ny strävan att vara tids- och platsspesifik». Jeg synes jeg ser noe lignende i flere svenske utgivelser de siste åra, eksempelvis fra Fredrik Nyberg, Lars Mikael Raattamaa og Kristian Lundberg. Jeg regner med at i hvert fall noen av dere snakker en del sammen i og med at både du og Nyberg og Raattamaa sitter i redaksjonskomiteen til OEI. Kan du si noe om hva som ligger til grunn for denne «strävan», sosial og litterær påvirkning, motivasjon osv. hos deg og, om mulig, blant noen av de svenske kollegene dine?

Bruce Andrews på nypoesi.net
Joan Retallack
Charles Bernstein på nypoesi.net
Susan Howe
Steve McCaffery
Kenneth Goldsmith
Jena Osman på nypoesi.net
Emmanuel Hocquard (fr.)
Emmanuel Hocquard (am.)
Claude Royet-Journoud (am.)
Anne-Marie Albiach på norsk
Anne-Marie Albiach (am.)
Pierre Alferi (fr.)
Pierre Alferi (am.)
Pascalle Monnier (fr.)
Pascalle Monnier (am.)
Charles Reznikoff
Ulf Karl Olov Nilsson på nypoesi.net

Jörgen Gassilewski: Jag tror att det ökade intresset för det sociala rummet och den tendens att relatera till en specifik tid och plats man kan iaktta hos bland annat de poeter du nämner, har flera orsaker. En självmedvetenhet som vuxit fram efterhand hos de enskilda poeterna. En upplevelse av att det går att skapa social relevans i poesin genom att ställa fram bokstavliga textuella fakta, som tex grafitti-texterna i Raattamaas «Namnen avlägsnar sig» i boken Helgonlegenderna:väv (2000). En relation till amerikansk Language-poesi och det som kommer efter - och till samtida fransk poesi, vilka på svensk mark till stor del presenterats i just OEI. En Bruce Andrews, en Joan Retallack, en Charles Bernstein, en Susan Howe, en Steve McCaffery, en Kenneth Goldsmith, en Jena Osman... Men även de franska: en Emmanuel Hocquard, en Anne-Marie Albiach, en Claude Royet-Journoud, en Pierre Alferi, en Pascalle Monnier... Listorna kan göras långa. En självmedvetenhet som funnits hos svenska poeter alltsedan 80-talet, vars tidigare romantiska infärgning alltmer ersatts av en «sekulariserad» och social. Det kännande diktjagets just-här-just-nu-poesi är inte längre självklar ens i sin kamoflerade post-moderna variant. Jag kan tänka mig att det handlar om att återknyta till en realistisk svensk tradition, fast från ett helt annat håll (så att säga med Charles Reznikoffs klassiska Testimony och dess bokstavlighet i åtanke). Att en genre som den traditionella sociala dokumentären kan ha ett visst inflytande även på en sådan författare som Ulf Karl Olov Nilsson, på ett avigt sätt. Nu när en viss yta trots allt har blivit röjd. Det är väl en litet nymornad känsla av att litteraturen kan göra mer, som litteratur, inom litteraturen, som finns hos flera författare. Och en stolt tradition av bokstavlighet och saklighet, ett arv från tex Erik Beckman.


Erik Beckman
Bengt Emil Johnson
Øyvind Fahlström
Jarl Hammarberg
Hans-Jørgen Nielsen
Inger Christensen

Paal Bjelke Andersen: En slik stolt tradisjonen av bokstavelighet og sakelighet som du refererer til er ikke like tydelig her i Norge, i det minste ikke den siden Erik Beckman (og Bengt Emil Johnson, Öyvind Fahlström, Lars Norén, Jarl Hammarberg?) representerte, og som man kan finne en parallell til hos for eksempel Hans-Jørgen Nielsen og i Inger Christensens samling Det i Danmark. Hocquard, Albiach og Claude Royet-Journoud snakker også om en bokstavelig litteratur, men for dem har vel dette ordet en ganske annen betydning enn for de skandinaviske kollegene deres? Hos franskmennene dreier det seg mye om et språk uten «litterære» attributter, som sier det det sier og ikke noe mer. Mens det hos mange av de skandinaviske er snakk om å framheve et «mer» gjennom eksempelvis grafiske og systematiske språkbearbeidelser, en mye tydeligere, eksplisitt, kanskje høyrøsta litterarisering?


Olivier Cadiot (fr.)
Olivier Cadiot (am.)
Alferi og Cadiots tekst er oversatt til svensk i OEI #1. Et utdrag kan leses i
Jag skriver i dina ord, Lejd (2000)

Jörgen Gassilewski: Du har så rätt. Nordbornas och nordamerikanernas litterarisering är mycket högröstad jämfört med de överciviliserade fransmännen och fransyskorna och visst är dessa inte sällan ute efter en «av-litterarisering» av litteraturen. Ibland blir man mycket avundsjuk på deras grad av språklig kultivering och deras förmåga till behärskning och nyans. Man kan trösta sig med att den yngre generationen, som tex Pierre Alferi och Olivier Cadiot är mer högröstade och brutala (se deras gemensamma poetik «Den lyriska mekaniken/Smältning» som de publicerade i sin gemensamma tidskrift Revue de littérature générale 95 och 96) där de just sysslar med att ta isär och sedan sätta ihop igen på ett nytt sätt. «Frasens poesi».


_________________________________
18.09.03, nypoesi.net