Att försöka närma mig det vanliga också

Intervju med Ann Jäderlund
ved Paal Bjelke Andersen og Mariann Enge
Publisert 04.12.02

Det er søndag 27. oktober 2002, og Bergen poesifestival nærmer seg slutten. Vi har vært igjennom to eksepsjonelt hyggelige dager med opplesninger og sosialisering, og nå gjenstår bare en lang ettermiddag til med opplesninger før de av oss som ikke er bergensere skal vende nesen hjemover. Men først har vi på vegne av Ny Poesi vært så heldige å få en intervjuavtale med Ann Jäderlund. Vi har hatt et sterkt forhold til diktene hennes gjennom mange år, særlig til de tre siste bøkene hennes, Rundkyrka och sjukhuslängor vid vattnet Himlen är förgylld av solens sista strålar (1992), mörker mörka mörkt kristaller (1994) og Kalender röd Levande av is (2000), som er de bøkene vi har fått kjøpt i bokhandelen. Nå som Jäderlunds samlede dikt snart skal utgis som Månpocket, kommer imidlertid også de tre første samlingene, Vimpelstaden (1985), Som en gång varit äng (1988) og Snart går jag i sommaren ut (1990) til å være lettere tilgjengelige. Gleden over å møte Jäderlund i Bergen blir ikke mindre av at vi har fått høre at det er svært sjelden at hun deltar på opplesninger eller gir intervjuer. Alle de andre svenske deltakerne vi har snakket med, hørte henne lese for første gang her, så noe sant er det nok i forestillingen om en tilbaketrukket poet. Men uansett bryter hun med et slikt bilde av seg selv under Bergen poesifest, hvor hun både holder opplesning, gir intervju, leser inn diktene sine for NRK P2 og deltar i festlighetene for øvrig. Etter å ha småpratet litt om poesifesten og om at vi synes det er litt vanskelig å være borte fra våre respektive barn, innleder vi intervjuet med å spørre Ann Jäderlund om det stemmer at hun sjelden gir intervjuer.

Ann Jäderlund: Jag har faktiskt inte blivit tillfrågad så mycket heller. Tidigare blev jag alltid det, innan jag gav ut en bok. Det kanske jag har blivit nu också, fast jag inte minns det... För mig var det bra tidigare – före varje bok så kunde man planera vad man skulle säga, förekomma receptionerna. Men det har inte hjälpt så mycket heller.

PBA: Til katalogen til Bergen poesifest leverte du tre nyskrevne tekster, som var ganske annerledes enn noe du har gjort tidligere. Det som umiddelbart slår en med disse tekstene, er den gjennomførte bruken av sperret skrift og kursivering, som ikke bare er noe nytt i ditt forfatterskap, men som i det hele tatt er ganske uvanlig.

AJ: I flera böcker så har jag jobbat med kursivering, egentligen, som jag alltid har tagit bort, i sista minuten, för att det är så svårt. Jag uppfattar att det är olika betoningar och nivåer i texterna hela tiden som jag skulle vilja lyfta fram, men det går ju inte att göra det konsekvent. Bl.a eftersom det finns fler nivåer än två och för att det handlar om mer komplicerade relationer än skiktade nivåer. Det har tillslut känts enklare att bara ha ett lager. Och så får var och en läsa in vad den vill. I de här nya texterna är det ju två lager. Från början var det tre lager: vanlig text, kursiv och spärrad. Men det är svårt att göra texten grafiskt så rörlig som jag känner att jag egentligen menar. Jag känner ett motstånd mot att införa för många variabler också. Åtminstone nu.

PBA:. Men det er altså ikke så nytt som det ser ut som?

AJ: Egentligen handlar det kanske om att jag har börjat använda dator! Plötsligt kursiverar man av misstag, och sen blir det så. Jag vet inte hur det uppstod från början. Det kan ha varit ett misstag, bara, men sen blev det det ju som att ... att kursivera blev att gå in i en annan dimension för mig. Det kändes som om jag var på nåt annat ställe. Men sen glömmer man ju bort det också, man ser det ju inte, oftast. Nu tycker jag bara att det är relationen mellan spärrat och icke spärrat som är det centrala.

ME: Da jeg leste dem, var det slik jeg oppfattet det, at de befant seg på et litt annet nivå. Men det er jo ikke et nivå som lar seg plassere uten videre.

AJ: Nej. Jag publicerade en av dom här tilsammans med en bildkonstnär, som inte uppfattade vad spärrad stil var. Jag uppfattar att man använde det tidigare i svenska språket för att kursivera eller betona på nåt sätt. Jag vet inte heller riktigt hur man använde det, men hon uppfattade det nästan motsatt, som att texten glider ut och blir tunnare. Och att när den är normal blir texten mer koncentrerad. Jag tycker själv nu att man kan uppfatta det på båda sätten. När jag skall läsa upp det, så känner jag egentligen inte för att läsa det spärrade som betonat, utan det er mer en slags vansinne för mig. Var spärrningen ligger, det har jag ju ändrat hit och dit hela tiden, jättemånga gånger. Det syns också på de här texterna i katalogen. Ibland är det mellanslag inne i ett ord där det inte ska vara det, och det tycker jag egentligen om. Att det verkligen får vara som det faller sig. Nu när dom ska trycka boken så håller vi på att petar med det för att det ska bli exakt. Det är lite synd... men jag vet inte, det kanske inte håller att göra det för kaotiskt. Vill man vara kaotisk finns det ju andra grafiska traditioner.

PBA: De tre siste bøkene dine, Rundkyrka..., mörker... og Kalender röd... virker jo mye mer enhetlige, med den strenge rytmen som fins der og som går hele tiden. I de nye diktene innfører du tydeligere nivåforskjeller i teksten.

AJ: Fast det finns sådana nivåskillnader i alla fall i mörker-boken. Det att ord korresponderar – ett rim kan ju korrespondera med ett annat rim utan rytm, och rimma mitt i och... Det finns ju olika rytmer egentligen. När den kom ut, så blev jag väldigt förvånad att kritiker uppfattade det som den rytm de sa att det var. Jag hade inte upptäckt det själv, om det nu ens är så , utan jag uppfattade bara nån slags enorm monotoni och sen ett slags djup eller olika djup som rörde sig i texten. Det handlade om en slags inre volym. I rumsliga dimensioner. Men också att dikterna är mer komponerade som ett musikstycke, fast omedvetet, att orden är som toner i förhållande till varandra.

ME: Jeg synes det var interessant, at når du holdt opplesning her på Poesifesten, så markerte du ikke den rytmen i de eldre diktene. Når du leste diktene fra Kalender röd..., hvor det jo også finnes en slik gjennomgående rytme, så leste du dem snarere monotont, som du sier.

AJ: Ja. Fast det är svårt för mig. Jag vet inte om jag läser dom som jag har tänkt dom heller. Det är väldigt svårt att läsa, tycker jag, som man tänker. En inre läsning, eller tyst, kan alltid vara komplicerad på ett subtilare sätt. Den är mer känslig för variationer. Och den kan lättare vara på flera olika sätt samtidigt.

PBA: Men det var stor forskjell på hvordan du leste de nye tekstene og de eldre tekstene. Det jeg tenker når jeg leser de eldre tekstene, er at du løfter opp de enkelte ordene. De blir isolerte på et vis. Du leste dem jo også som ett og ett ord.

AJ: Det kanske var lite jobbigt, tycker jag nu. Jag har ju varit fast i den där rytmen i tio år, det är väldigt hemskt (latter). Så jag tycker det är roligare att läsa de där nya dikterna. Dom är ju också rytmiska på ett sätt, men det är inte lika enformig rytm. Jag har skrivit ytterligare några dikter som finns i Lyrikvännen – dom blir, tror jag, ännu mindre rytmiska. Men jag kan också längta tillbaka till den där rytmen. Eller vilja hitta tillbaka till det jag uppfattar att det var. Jag vill göra en bok till som är lik mörker... och Kalender röd... Att det ska bli en triologi. Jag har många dikter kvar, men jag vet inte...

ME: Du sier at diktene i katalogen inngår i en kommende bok. Er det et avsluttet arbeid fra din side?

AJ: Ja, jag tror det. Ganska stor... mycket text, långa stycken. Jag lämnade in den bara. Jag trodde att jag skulle fortsätta, men så lämnade jag in den, och så var min förläggare så nöjd, och då tänkte jag, ja, vad sjutton. Det var ju ganska spännande då, att tvingas göra klart nånting, på en utsatt tid, att strunta i om det går. Utsätta sig för det. Den där Kalender röd... Jag håll på två, tre år bara att komma på vilken sida dikterna skulle stå. Det kan kännas olidligt meningslöst. Men båda vägarna blir fel.

PBA: I forhold til hva?

AJ: En sak är fel i förhållande till vissa saker, och en annan sak är fel i förhållande till andra saker. Jag kan hålla på... Det ger ju nånting också, att hålla på och jobba länge med något. Samtidigt som det innebär att man inte går vidare med nåt annat, som man kanske är mer nyfiken på. Så blir man ju äldre och äldre, och livet kortare. Det som är svårt för mig är att när jag lämnar en bok så verkar jag inte kunna fortsätta skriva på det sättet. Med mörker-boken var det väldigt tydligt så, för jag ville fortsätta. Jag blev väldigt störd av att man så entydigt uppfattade en knittel-rytm. Jag har ännu inte förstått varför. Men att jag inte kunde fortsätta i mina spår var sorgligt för mig. Jag har fortfarande inte släppt den, och delvis Kalender röd. Kanske går det att ta upp spåret igen. Kanske efter många år…

PBA: Jeg synes jeg ser at i Rundkyrka... og mörker... så er det et jeg som beveger seg rundt i et landskap, et større rom, mens i Kalender röd er det mye trangere, det er bare små detaljer. Kan du si noe om den forskjellen?

AJ: Jo, det finns... Men jag uppfattar också mörker-boken och Kalender röd Levande av is som lika, för att dom är närseende, medan Rundkyrka tittar ut på et stort landskap. I mörker-boken er landskapet här (holder hånden opp foran ansiktet). Det är lika nära som människan, kanske, fast i mörker-boken finns det inga människor – eller bara några få.... Det är mest djur och blad och växter. För mig går det en jätteskarp gräns mellan Rundkyrka och mörker-boken. Fram till Rundkyrka så tycker jag att jag skriver om begäret, och sen har jag släppt det, på nåt sätt. Det tycker jag ingen har uppmärksammat. Väldigt många tolkar allting som om jag skriver som om det handlade om begäret. Och framför allt det «manliga duet».. Det kan vara enerverande för mig. Jag skriver om det erotiska i Kalender röd Levande av is, ibland, men jag kopplar inte ihop det med begäret, utan med godhet. Fast det inte går – eller bara ibland. Det är en helt annan infallsvinkel. Jag tycker att vår kultur också är väldigt upptagen av begäret. Att begäret får stå för nån slags omedveten sanning. Jag tycker att jag själv har tänkt så, men jag känner det som jag har vänt mig från det under en tioårsperiod.

ME: Men jeg opplever at innebygget i det vakre og gode, ligger en trussel om vold, en brutalitet … det faller fra hverandre, det deles opp...

AJ: Det blev ju inte så att godheten kunde få råda där. Jag tänkte at den skulle heta bara Kalender röd. Men jag upptäckte ju att det kanske inte var så många dikter som cirkulerade kring godhet som jag hade föreställt mig. Det var nog ett av de problem som gjorde att det tog så lång tid. Dels så var jag interesserad av Francis Bacons bilder, under en tidigare period, och de bilderna är ju verkligen äckliga. Och det återfinns på olika sätt i boken. Och sen hände det också en stor tragedi i vår familj, att en av min mans söner dog, i en olycka. Det har ju präglat våra liv fullständigt under de döljande åren. Och just efteråt tror jag att det blev ett sätt för mig, att bemöta sorgen och chocken, att försöka frammana godhet. Hur det än var. Vad som än hände mig. Men jag kanske ljuger för mig själv när jag tror att det gick in i dikterna, jag vet inte. Processerna är ju så komplicerade. Man tror att man skriver vissa saker, men det visar sig ju ofta att man kanske skriver nåt annat. Eller både ock. Både ock, eller ännu fler saker, framför allt.

PBA: Når jeg leste den igjen nå nylig så er det vel den spenningen mellom ømheten og en sånn sønderslitning av teksten som slo meg. Det er alle disse partikulære størrelsene. Kroppen er alltid delt opp i ögon, mun, kind..

AJ: Jo, det upplevde jag också. Och att det är så för mycket. Det var också ett problem för mig, att det är så mycket hud och ögon och ljus. Jag tycker alla dikter är likadana, att jag blir mätt på dom. Jag tror att andra blir det också. Övermätta. Det finns ingen människor, nästan, utan det är kroppsdelar. Men sånt tänker jag inte på när jag skriver, heller. Jag tror inte ens att jag uppfattar det som om jag skriver om kroppsdelar. Utan att det är nåt annat det handlar om, människor och männskliga relationer. Men jag tänker aldrig på vad jag skriver när jag skriver. Jag tycker jag skriver konstigt.

PBA: Staffan Bergsten siterer noe du har skrevet om en av de tidlige tekstene – i Författaren själv. En biografisk lexikon…

AJ: Å, den är hemsk! Den skrev jag på nåt slags trots.

PBA: Der skriver du om dette diktet fra Snart går jag i sommaren ut:

Bakom rutan lyser rosen röd
Lyser rutan rosen i sitt gap
Lermun kommer genom svalget öppen
Tårar inte men vill ha den tåren

Inte lyser rosen sig i mörker
Spännet gräver armen genom brunnen
Armen inte men vill ha den armen
Sig i mörker såg jag rosens gap

Du skriver at «Det melodiska draget är extrovert och påträngande…»

AJ: Nej, det var inte om den dikten, det var nog i allmänhet. Man fick 700 kronor, om man gjorde en sån kortfattad beskrivning.

PBA: Du skriver i alle fall at «Det melodiska draget är extrovert och påträngande. Elementen i texten liknar aktörer, och relationerna mellan dem tycks fungera som representanter för hemliga men ändå ytterst specifika händelser (eller upplevelser). Man vet inte vad detta föreställer.»

AJ: Men det kanske var om den texten, det vet jag inte, jag kommer inte ihåg. Det var på den tiden, i alla fall, som jag skrev den, så jag tänkte väl på dom dikterna.

PBA: Uansett så inntar du der en leserholdning til dine egne tekster..

AJ: Jo, det kunde vara roligt att få skriva en recension! På den tiden tänkte jag nog det, att man skulle kunna göra det nån gång. Michael Strunge gjorde ju det, han recenserade sig själv, jag tror det. Det är ju en viss poäng i det, faktiskt. Man kan tala om vad man har tänkt själv.

ME: Så det betyr at du tenker en del i ettertid på det du har skrevet?

AJ: Om jag brukar det? Ja, man tänker ju då och då. Om man blir intervjuad eller om man träffar andra måste man ju ta ställning till... Man blir tillfrågad: «vad är meningen». Och man kan fundera i förhållande till andra, hur dom andra skriver. Varför skriver jag på det här sättet? Sen måste jag ju sluta fundera, för att kunna skriva.

PBA: Men hvordan arbeider du, da?

AJ: Det har varit en väldigt stressad period. Det är nästan så man har glömt bort. Om vi är hemma, så jobbar jag varje dag. Min dotter är på dagis och min äldre son i skolan. Kanske jag har.. halv tio til två.. Jag motionerar, det har jag börjat med ganska mycket för bli av med spänningar. Jag jobbar hemma, det är också rätt svårt. Jag ser allt som ska göras och folk kan ringa mitt i. Men det är väldigt dyrt att ha ett annat ställe. Och så tar det ytterligare tid, också – man måste kanske ägna två timmar att åka dit. Det är väldigt mycket förberedelser för att knåda en liten kort droppe varje dag. Efteråt blir jag rätt manisk och upprörd och ledsen, och så gråter jag. Så tänker jag att så kan jag inte gå och hämta min dotter, i det här tillståndet, det är ju helt kaotiskt. Sen går jag ut, och så blir jag en vanlig människa. Just nu mår jag inte bra av det, att det är så ryckigt. Det blir så tvära kast mellan olika tillstånd. Jag skulle vilja ha längre tid på mig. Men det är svårt. Jag vill ju inte låta bli att träffa mina barn heller.

PBA: Du bruker en del bibelske elementer i diktene dine, kanskje særlig i mörker-boken, hvor navnet Jesus går igjen en del – for eksempel skriver du «Här Jesus drick ur handen / Jag vill ge dig lite vatten […]».

AJ: Det känns som jag började bearbeta godheten i den boken. Det är i alla fall för mig ett återkommande frågeställning, om godhet är möjlig – även i den här boken som kommer. Jag kanske inte uttrycker det på det sättet, jag vet inte. Det är svårt att uttrycka. Men jag funderar mycket kring det. Och kring ondskans höga status i vår kultur. Jesus-gestalten blev i den boken en mänsklig bärare av det goda, som jag kunde förhålla mig till. Jag hade svårt att inte känna motvilja mot honom, och hans godhet. Genom att skriva om det kunde jag börja undersöka det.

ME: I de nye tekstene vi har fått lese, opplever jeg også at du skriver om en brutalitet. I «Utsvettning av blod», for eksempel, der er det ganske sterke bilder… sprängd i bestånddelar… , skriver du.

AJ: Men det där bygger nog på en tavla, nån modern konstnär hade gjort... Fast det kanske inte är den, men en annan text, som heter In Extremis, för det hette hans bild. Jag kommer inte i håg vad han heter.. han är latinamrikansk. Det såg ut som en blandning av frukter och soptunnar, sprängt sönder till bitar. Den var väldigt orange och röd.

PBA: Du forholder deg ganske mye til billedkunst, og bruker det aktivt i tekstene dine?

AJ: Ja, jag använder det för att komma i gång, väldigt mycket. I dom här nya texterna så är det en konstnär som heter Vera Nilsson, en svensk. Hon har gjort väldigt fina barnmålningar, målningar av sin dotter. På trettiotalet, kanske, hon är en sån där tidig modernist. Dom där texterna (i katalogen) är kanske inte så, men flera texter känner jag har nånting med den tidiga modernismen att göra. Jag forsöker prata lite mera vanligt. Och att det i den här konsten inte finns någon coolhet, som jag tycker är ett utmärkande drag för mycket av dagens konst.. Jag har också skrivit flera dikter till min dotter. På grund av att jag såg dom bilderna, och att det var så starkt för mig att få barn igen. Både stark glädje och smärtsamt.

PBA: Iris’ bok, er det den du snakker om?

AJ: Nej, jag pratade om den andra kommande boken, som kommer i vår. Iris’ bok är nåt helt annat, men den har jag ju också skrivit till henne. På sätt och vis. Men mer som man stickar en kofta kanske, till sitt barn. Nu börjar dom prata om att dom ska recensera den. Jag skulle vilja att dom inte gjorde det. Den kan väl vi få ha, liksom...

ME: I de nye tekstene dine bruker du mye det lille ordet i, og også inne i, det inre, inåtgående og så videre. I «Spillror av paradiset» spør du også: «Vad är volym?»

AJ: Jag vet inte själv vad det står för. Det finns en dikt som heter «I», till och med.

ME: Ja, så det er ikke bare i disse diktene, men i resten av boken også?

AJ: Ja. Inuti i händer det att jag skriver till och med, kanske även här, inuti i, att jag fördubblar i'et. Det är ju en enkel grammatisk relation som uttrycker så mycket. Det är både tydligt – det är ju egentligen väldigt konkret – men också otydligt vad det kan stå för. Det har ingen avstängande gräns, egentligen. Men det betyder nånting för alla människor om dom tänker att dom är inuti nånting. Det kan få samma effekt som när man ser en skulptur, kanske. Blandningen av konkretion och att det sträcker ut sig, mot något större och vidare.. Jag tror att jag känner mig mer besläktad med måleri och musik och skulptur, än skrivkonst, egentligen. Men deras arbetsprocesser är för komplicerade för mig….

PBA: Det er jo interessant hva slags rolle billedkunst og andre tekster, som du også bruker, faktisk spiller i tekstene dine. Jeg opplever at de til en viss grad mister forbindelsen tilbake til det opprinnelige verket eller den opprinnelige teksten, at de på en måte blir…

AJ: … mina.

PBA: Ja, at de blir isolerte elementer som går inn i din tekst.

AJ: Jo, jag stjäl, om man nu kan kalla det för det… Men jag tycker att jag har slutat stjäla texter, jag kan inte det längre. Tidigare så kunde jag liksom slå upp en sida, och så dök bara dom orden som jag behövde upp – dom reste sig på nåt sätt. Det gick jättefort, det var jättehäftigt. Från mörker-boken så slutade jag göra det, och där tror jag inte ens det är nån bildkonst längre. Den är helt... bara från mig själv, och från bilder där jag själv har varit, att jag till exempel har stått brevid brännässlor och en lada, och såna saker. Det känns nog skönt, att sluta med ordtjuvandet. Fast sen har jag ju använt mycket bilder, men då är det ju mera... Jag använder den typ av stämning, tror jag, som just den typen av måleri framkaller hos mig.

PBA: Så det er snakk om en igangsetter, mer enn å ta med seg betydningsskikt og slike ting?

AJ: Ja. Vera Nilsson, till exempel, och den typen av tidig modernism. Jag inte har varit nära den på länge. Men plötsligt kan det kännas intressant att komma intill det, gå bakåt i stället för att vara så modern, eller postmodern. Att försöka närma mig det vanliga också, och begripliga. Fast det blir det ju inte. Jag skulle gärna vilja uttrycka mera politiska känslor, men jag kan inte det.

ME: Men da jeg leste «Utsvettning av blod», så tenkte jeg at det også kunne gå an å lese det som et krigsdikt?

AJ: Ja, fast det er nog mer det existensiella, mänskliga inre kriget. När man pratar om det indre blodet. Fast också ju hur det utspelas mellan människorna, i deras relationer förstås. Som du kanske menade? För mig finns det en sorg i de sista radernas konstaterande om det inre blodet och dess bestånd.

PBA: I går snakket du om at du så på de nye diktene som mer prosaiske, og nå snakker du om at du vil nærme deg det mer vanlige. Trekker du en parallell mellom prosaen og det vanlige?

AJ: Ja, det gör jag nog. Eller jag har känt alltid... Det är också det där med det politiska, att det känns som jag har väldigt svårt att tala i dikten, det är mer en särskild nivå som jag går in i. Där är jag i en annan värld, liksom. Det är också kopplat till att det är svårt för mig att läsa upp dikterna, tror jag. Det är en slags instinktiv rädsla för att den sociala världen ska förstöra något i dikten, och fullständigt omintetgöra den. Jag har haft såna långa perioder, eller en lång period, innan jag debuterade, då jag inte kunde skriva alls. Det var fruktansvärt för mig. Sju år tror jag. Men samtidigt är det väl så att hur man än skriver, så finns ju hela världen i ens texter, fast på olika sätt. Men jag kan avundas människor som bara kan ta in en fras, en händelse, hur lätt som helst, i sina texter.. Det finns ju många exempel, Göran Sonnevi, Stig Larsson, Jörgen Gassilewski, Fredrik Nyberg. För mig är det på nåt sätt förbjudet att göra så – fast det känns som jag forsöker närma mig det, lite grann. Men jag vill ju inte förlora nånting heller. Som kanske finns i mitt sätt att arbeta.

ME: Du sa forbudt... Jeg opplever at du gjør noen ting som er litt «forbudt» i de nye diktene, ettersom jeg oppfatter at det finnes en slags uskreven lov om at man skal være litt forsiktig med kursiv og sperret tekst og sånt, i dikt… Det er ganske befriende at du bruker det så hemningsløst.

AJ: Jag var väldigt inspirerad av ... väldigt och väldigt, men ... Lars Norén gjorde några tidiga böcker, jag vet inte om ni har sett dom, som är… Han var schizofren, tror jag. Där han blandar ännu värre. Grafiskt är det en ännu större frihet, eller kaos. På den tiden så var det ju flera som gjorde det i en fas, tror jag. Jag tycker att det är svårt att närma sig det igen, eller härma det, rakt av. Jag är ju inte schizofren. Hos mig har det ju ändå blivit mycket mer strukturerat. Men jag är kluven. Jag har samtidigt som jag har haft svårt för att börja använda skiljetecken igen till exempel, känt en dragning till att göra det. Det handlar om olika sätt att förhålla sig till det normala nånstans, tror jag. I en tid där avvikelsen från det normala, inom konsten, också blivit normal.

PBA: Du setter jo inn en orden, på et vis. Du innfører forskjeller i tekstene i mye større grad.

AJ: Ja. Jo, men det skulle kunna vara ännu mera egentligen. Men det vågar jag inte. Nästa gång kanske. Det är ju nåt befriande med att läsa dom här böckerna av Norén, tycker jag. Men samtidig så orkar inte jag läsa mer än några rader. Det är så otroligt kompakt. Och samtidigt är det kanske så att skillnaden i de två nivåerna i min text är väldigt godtycklig och det gör den kaotisk på ett annat sätt. Det sätter fingret på nåt annat upplever jag. Som du sa, Mariann, man vet inte var man ska placera nivåerna.

PBA: Det er jo også et visuelt element i det.

AJ: Ja, en av dom amerikanske poeterna (på poesifesten) uppfattade det som starkt. Men hon var nog upptagen av det, det var Cole Swensen, hon tyckte om såna grafiska former.

ME: Sperret tekst tror jeg nesten ikke jeg har sett i dikt. Jeg har sett at Gunnar Björling bruker det noen få steder, men...

AJ: Jag tror nog man använde det på 30-40-talet, kan jag tänka mig, för att man inte använde kursiv, utan det här i stället, då.

PBA: Jeg tror også jeg har sett det i noen 60-talls tekster. En Bengt Emil Johnson-bok, blant annet, hvor hele siden er dekket av tekst.

AJ: Ja, kanske även Öyvind Fahlström.

PBA: Men for å relatere de tidligere bøkene dine til de nye diktene – du sier at det er nivåforskjeller også i de tidligere bøkene, men likevel finner man der en opphevelse av hierarkiet i tekstene. Også syntaksen løses opp av og til. Staffan Bergsten snakker om diktene dine som motstand mot en orden, mot hierarkier. Kan du si noe om det?

AJ: Jo, jag tror att det finns så i alla böcker, på nåt sätt, fast på olika sätt. Jag kanske bara börjar på ett nytt sätt, och så försöker bryta mig ut på ett annat sätt. Jag känner en stark tvång i tillvaron, och att skriva är ju att försöka bearbeta tillvaron. Men det kommer ju av sig själv – varje språkform kommer av sig själv. Jag tänker inte på det när jag skriver texterna, att det är på ett visst sätt, det bara sonkar ut ur huvudet, så här (gest med hånden fra hodet og ut). Det är det som är interessant, tycker jag, medan man skriver. Sen kan man ju analysera att det var den här strukturen. Då när jag skrev det här så kände jag så som jag skrev. Det är inte så att jag kände det först, utan jag skriver, och så blir jag alldeles... Jag blir mer påverkad av texten som nånting utanför mig själv. Jag kan inte förstå hur jag skriver, att jag har skrivit, ens. Och nu, den här nya boken... Jag har verkligen separerat igen. Jag skulle inte kunna skriva sådär. Det är jättesvårt. Den har blivit helt främmande. Har jag hittat på det där? Varför har jag skrivit så? Jag kommer inte ihåg, det har ingen koppling till mig. Jag tror att egentligen jobbar jag väldigt mycket för att komma fram till sanningen, en slutgiltig position eller nåt. Som mitt förnuft vet är omöjligt. Om jag tänker för mycket på det vill jag bara ge upp. Jag känner mig som en idiot, en clown, en sisyfos.

ME: Du sier du føler deg som en klovn, men du er jo et stort forbilde for mange, hvordan opplever du det?

AJ: Jag förtränger det. Jag känner mig inte så. Jag umgås inte med så många författare. Jag upplever det som väldigt underligt. Jag läser Dagens Nyheter, den prenumererar min man på. Jag läser oftast bara kulturdelen, jag hinner knappt det. Och sen har jag förstått att det refereras till mig, det känns väldigt konstigt. Jag tänker att det kan vara ett medialt påhitt. Kanske är det ingen som läser vad jag skriver överhuvudtaget.

ME: Men det er jo ikke sant. Du er jo en av de svenske samtidspoetene som er godt kjent blant poesilesere i Norge, for eksempel.

AJ: Ja, det har jag också förstått. Förvånat. När jag kom hit. Innan visste jag inget om det. Det kan på en gång kännas berusande, som en glädje. Men också… det kan ändå inte överbrygga min egen känsla av att vara ensam, obegriplig, oförstådd. Som alla, egentligen. Och en grå liten råtta. Som jag varit så länge, socialt.. Fast jag måste anstränga mig, tänker jag, för att ta mig ur det så att människor inte tror att jag är högfärdig, när jag drar mig undan, eller inte vågar hälsa. Att bli upphöjd leder till, tror jag, att andra, som också skriver, ser en på ett annat sätt. Bara för att de vet det. Och jag har jättesvårt att tåla det, att inte få bli sedd bara som jag, rakt av. Bland människor som inte skriver, eller håller på med konst, känns det som de tycker att den biten är obscen. Det blir liksom intimt på ett sätt. Jag vet inte. Det är kanske svårt över huvud taget att umgås kring skrivande. Det är ju intimt. Nu skulle jag vilja skriva också mer biografiska saker, kring 60- och 70-talet. Även om min familj. Utan att det blir fel. Det har visats mycket av Fassbinders filmer igen, som jag såg också när de kom. Man kan verkligen förflyttas genom filmer. Jag kom ihåg då mycket hur det var för mig, på den tiden.

PBA: Men hva slags bakgrunn har du?

AJ: Min mamma var kontorist, ensamstående. Skilde sig då hon väntade min lillebror. Det var en ganska hemsk tid. Min farmor och farfar var journalister. Farmor var frilansjournalist på Femina, en damtidning, men hon skrev djupare reportage där. Min farfar jobbade på Stockholmstidningen. Farmor är den som betytt mest för mig, och som satt igång mitt skrivande. Tyvärr dog hon tidigt , det är snart trettio år sedan. Mamma läser ju ganska mycket. Men det finns liksom ingen koppling till det jag gör. Pappa, han tycker, de få gånger vi talats vid, att jag ska skriva som Hemingway. Det kan kännas sorgligt att ingen ens tillnärmelsevis tycks se vad det är jag håller på med. Eller i alla fall ge uttryck för det…men å andra sidan vore det fruktansvärt om de verkligen läste det jag skriver också, det skulle skrämma mig rejält.

PBA: Vi kan kanskje avslutte med å spørre deg om påvirkninger, om hva du leser?

AJ: Gunnar Björling är ju nån som under vissa perioder har betydd mycket. Någon som numer alltid finns där. När jag debuterade så hade jag svårt för honom. Och även för Paul Celan. Jag upplever att båda annars var viktiga då i Sverige.. Celan har jag fortfarande svårt för, vissa sidor i hans poesi. Han är väldigt stor i Norge, tror jag, Celan? Jag läser annars mest nutida svensk og finlandsvensk. Mindre prosa. Jag har inte läst mycket norsk poesi, det kan jag vara ledsen för. Eftersom nu när jag varit här kan jag känna att det finns flera intressanta författarskap som jag kommit i kontakt med. För mig räcker det att läsa väldigt lite. Jag läser ofta om samma saker år efter år. Simone Weil är en sån författare. Och Giacomettis anteckningar, kring sitt eget skapande. Jag kan återvända till det hela tiden, utan att det töms ut. Jag orkar inte ta in för mycket olika saker längre. Läser jag andra poeter för mycket, så kan det försvåra ingången til min egen dikt. Jag tyckte väldigt bra om Jena Osman (som leste på Bergen poesifest lørdag 26.oktober) – den här första dikten hon läste, «Dead Text», som hon skrev om Rodney King och Kleist deriverad. Den tyckte jag var jättestark – hur hon hade komponerat den, med armrörelserna, centrum, hjärtat... Det skulle räcka för mig att läsa den, i flera månader, minst. Äldre poesi har jag väldigt svårt för. Då vill jag ner till 1400-talet... ME: Du har skrevet et essay om Petrarca?

AJ: Ja, just det, för tio år sen kanske… Fast Petrarca är nog på gränsen, han är lite för begriplig. Det finns några svenska 1400-talstexter som är väldigt kaotiska. Man hade kasus och fri ordföljd på den tiden. Syntaxen blev mer rörlig. Det finns såna groteska och brutala och melankoliska texter, från den här tiden. Det finns en svensk bok som heter Själens tröst, som jag kan rekommandera. Prosatexterna i Snart går jag i sommaren ut – mycket i strukturen i dom har nog inspirerats därifrån. Det är en jättehäftig bok. Det är nån slags exempelsamling över budorden – vad som händer om man inte lyder dom. I en av dom är det en man som ska utsättas för frestelse. Dom lägger honom naken och sen binder dom honom, och så för dom dit en vacker, och naken tror jag… kvinna framför honom.. Och för att undvika att bli frestad så biter han sönder sin tunga och spottar kvinnan i ansiktet. Det är skrivet på ett språk som är väldigt starkt. Och det är mycket direkt.