[00] [01] [02] [03] [04] [05] [06] [07] [08] [09] [10] [11] [12] [13] [14] [15] [16]
Dag 1.

Fågeln vibrerade på väggen sekreterarfågeln
ibisfågeln           vibrerande spiraler ögat det
röda   det bara      fladdrande            vinglika
blod         högst  upp  i     burens himmel    i
ytan   i vattnets kaskad

drar mig, jag-jag      och jag-duets
undervärld    olika och aviga sidan
hinnan lämnar väggen och plattan
där   tecknen  uppstår ur den större
och den  mindre  handen  som slår

och vingen   slog-slog   i    du-jagets hink
i verkligheten i trasigheten i sandens fukt
i   dess   varken-eller   och   fågeln  hörde
och kom

ögats rödhet i glasets smuts          röda
spår   den fläckiga stillheten      (Ile de
France) plattor svarta vita i ingångens
lövverk spiralen över golvet där

tätt tätt  i öronen  de öppnar sig  uppstår
Fylls ut det platta lövet och nervtrådarna
hos det lilla lövet  vidgar sin sida
       streck över huden ritningar skåror i
boet

om handen håller trycker emot fuktar
kroppen håller emot värmen ur handen mjuk-
heten slangarna  bilden klarnar huden fuktas
streck streck av vingar snuddar vid huden

hur det ser ut bakom huden i avgrundens
gångar  smärtan som blir svart   som blir
vit och rodnar märken försvinner inte du
jag  vet  vita de vitnar du vet och duvan
som vet

häckarna gångarna solens återkomst lövens
stegens och stenarnas allitterationer
i mina örons  dina   bara
ekar de bokstäverna som i ALLA

inne  i     gångarna  därute  är  ljuset    sover och
somnar och dagarna är halvskymning och täckta
(och överväldigande   hjälplös eller stark)
handlederna  märkta  armarna   armvecken     du
injektionerna    duvan     allting   som  kom     så
snabbt

natt  efter   natt     gångarnas   dunkel     dagarna
rispade streckade    täckta   och  samma signaler
ljus   vatten   syre    teckningarna        avtrycken
bara  bara


blommornas oerhörda färger

i glaskupan  spiralerna  vägarna väggarna
de  tysta gångarna      blodet  som stannar
i venen                       man hugger tillbaka
därinne       därute är ljus    är dagarna
långa  eller längre  när löven kommer
Dag 2.

de sade och det är på våren våren det är då
de för trånga vita skjortorna    de sa att det
var då   i marken   vid kusten    i det huset
när de lämnat varandra    hon hon väntade
bara    ned         mot dynerna den sjönk

de härmade henne   hennes     lätet utanför
väggarna när de nystade (upp) vävarna röda steg


troligen kvar efter  den förre ägaren  själva
märkningen så lik de egna öglorna stygnen
och   du-du  och   du-jaget   som  underläte



---



värmen mot benen slår slår
fågelögon ur solljusets dunkel
röda röda  vi närmar oss  fingrarna  över glaset
den mindre handen i sanden   märket
märkningen ärren skårorna
instrument och linorna där tonerna klättrar
där hon sjunger in i buren i glaset i mörkret
i de smala strecken fyller skårorna ärren
kanylernas gångar

från min högra sida i vinkeln ljuset jag
behöver

vänster hand   gyllene

skala faller du öppnar det spelar
                                 detta


Jag hörde om det huset, kanske på heden
de bodde där då, tillsammans, eller var det
hon ensam med katten   innan han dök upp
Ja, jag medger det låter som en saga, en film,
bara en mor med svart långt hår   Jag tyckte
om hennes röst, mörk   jag ville bo där

Vad det gäller honom var det bara en pinsam
incident   något hotell någonstans ett innanhav
svart hår över boksidorna som helt täcktes  han
ville ingenting   hon gick tillbaka till sitt hotellrum
vad ville hon veta  det är då ansiktet dyker upp
i elden man bränner hennes kläder

de tog sig ned på stegen  och  det  märkliga är
att hans böcker klarade sig, lätt brännskadade
Mary Barnards översättning   av Sapfo     lätt
grönaktig  som ärgad (mitt eget exemplar har
bara ljusnat en aning)

hon trodde det först inte hus brinner inte ner
kläder böcker texter     stegar fästa i tak och
fönster såg honom ta sig ut i natten från det
brinnande huset de skrev om det    kunde
aldrig tro det förrän jag skrev om henne såg
att det var sant

inne i gångarna  labyrinterna, de minutiöst
klippta häckarna på kyrkogården där du visar
mig kryptorna, monumenten, pistolen innanför
kavajen      ”en familj Morel och ännu en familj
Morel”     färgerna återkommer även utanför   i
mitt rum är allt blomning    glödande
mörker

och hon, barärmad, jag fortfarande i tjocka tröjor och
rock       det är en värld därute        en inne i mitt rum
från vilket jag ser detta hörn                  dessa klippta
träd     trädformen      trafikleden mot Sollentuna

den lyser om natten    när jag är tillbaka  när han
sover när det är täckt och jag inte mera drömmer
bara svävar i underhavet     hissarnas surrande
de ekande stegen
                               hugg

prickarna strecken    hur de söker venerna
i armar och huvud  sprutor  socker     bara
bara  du  är ALLA



strålarna stängs in i huvudägget fälls
ut i huden skinande osynliga läckor i
väggarna  kapa  täta  sopa igen spåren