Utsagan är varken lateral eller vertikal, den är transversal
och dess regler finns på samma nivå som den själv.
(Gilles Deleuze)
I.
En dag i det mjuka morgonljuset har utsagan utspärrat kroppen och utsträckt den; höger fot och vänster arm, läpparna, ögonläppar; den nakna kroppens historia. Omedierad, under ögonlocken. Omedierad – blod/ Språk-
värld (word-world)
”[---] but clarity need not be eqvivalent to readability? How readable is the world. There is another kind of clarity that doesn’t have to do with control but with attention [---]”, skriver poeten Rae Armantrout i ”Feminist Poetics and the Meaning of Clarity”. Avläsa som avkläda, ändå återstår inskriptioner av vävnader och ärr hos den redan nakna. Säg, finns det mer? Under huden, ovan molnen; vattenytans spänning. Hur var det jag förstod löven faller, du vänder i dörren, telefonen ringer, hunden sover i ett annat rum. Hur var det jag blandade samman tyskans huvud och kopp, mein Kopf, meine Tasse, utan oro utan känsel: ”kopp” – ”Kopf”; ”Achtung – Da drüben habe Ich einen schönen netten Kopf aus Porzellan!”. Hur kan jag skriva det jag inte vet, om jag vet ”one can’t discover what one already knew” – med skriften-handen, med ögonläpparnas gränsvärld, munläpparnas – Hur känns det inuti munnen att du talar?
Eller att språket går i världen: ”[p]oetry takes as its premise that language (all language) is a medium for experiencing experience”, skriver poeten Lyn Hejinian, ”att språket är ett medium för att erfara erfarenheten”, översätter poeten Marie Silkeberg. Ett löfte, en gåva. Ett erfarande språk transversalt i handen honungen sömnen de i mörkret parkerade bilarna ”we’re bombing Iraq again” trådrullen en virvlande flicka min gudson som kallar mig Karin snippa den hemlösa kvinnan bär bruna Scooby-Doo-tofflor två och femtio en annan gång en helt annan gång, hinner det före: ”Miracle/ Creation of Flesh”. Mirakel-kött. Det stadigt växande ljuset på spårvagnsfärden mot havet. 48 th Avenue, San Francisco; havet. Mina slitna gymnastikskor, sanddynorna. December. Jennifer Arin säger att vattnet har kommit från Arktis. Här leker hundar och barn på den kalla sanden. Om jag såg mig utifrån rörd av vinden
With waves
shine slides over
shine like skin’s
what sections
same from same,
skriver Rae Armantrout, men det läser jag först efteråt. Då den kalla sanden kallnat. Havet, utanför handen och luften omättat blå. Det gör skillnad. Då jag promenerat hem med solen i ryggen, då jag plötsligt tänker ”hem” som vore det självklart i den främmande staden. Ansikten. Att jag klipper mig i lilla Chinatown för tio dollar och vill fotografera frisörskan. En annan frisör erbjuder sig att ta ett kort på oss tillsammans. Mitt hår finns på hennes händer och vita ändå solkiga rock. Smile. Eller – varför? Varför inte? Vi kan ju le. Och thank you. Havet, tillryggalagt i kors längs I know still that memory only mimics. Tillbaka till stranden. Dorotea Olowski skriver att författare är hundar. Schizofrena writers-are-dogs. Vilsna. Stranden hugger dem, skallen (försvinner i vinden), tassarnas avtryck (spolas bort). En svart och en vit hund rusar ut i vågorna, in i dem. Dorotea Olowski en kvalitativ expansion av självet till en kreativ multiplicitet, spridd – som urin, ejakulera. För mycket kan flippa i schizofreni, det outsägligas djup, frånvaron av benämnande. The edge cuts without cutting.
Eller för mycket affekt i en forskande text; dess yta blir bli-ett metonymiskt helvete. Till exempel ishavets välvda vantar tänk Vergilius i string, tänk fast; ruccola, haricots vertes. Helvetet, allt längre coca-cola float. Livbåtslöst. En glidande zappad kontext. There is no context without thought and history. Vad är det för hjärta, slaskad kontur? Eller för lite, affekt, det är en grå genre när det rationella tänkandet går först. En genres språkvåld, och det strukturella spraket, och diskurspolisen, hennes vita hund. När hunden lyfter sitt ben och yttrar: ”Det är alltid möjligt att man råkar säga det sanna i utanförskapets vildmark, (hundens lyfta ben) men i det sanna är man endast om man lyder ’diskurspolisens’ regler, (benet ännu lyft) vilka man måste aktivera på nytt i varje diskurs.” Med stilen som fallos i det redan tänkta. Den redan formulerade världens öppningar att förösa sig i. Här är hunden hund, men hur hundiga är polisens hundar? Hur nosiga är deras nosar, skalliga skall, tassiga tassar; ”[o]nly the creation of new forms of art can restore to man sensation of the world, can resurrect things and kill pessimism”, skriver Viktor Shklovsky. Om jag ville se världen med min stil, tänka som att andas, liksom översätta ”… the saying whose thinking is a thanking”, för att se med fingrarna, känna ögonens hinnor; bryta mig skrift mot världen, skriftligen i början, sätta ner benet.
Vad erbjuder poesin forskningen? Var slutar, var börjar? Den undersökande upptäckande stilen dess livshungriga fingrar tenkaklernas skriftljus. Så skriver Lyn Hejinian i ”POETIC STATEMENT. Some Notes toward a Poetics”: ”Poesins uppdrag är att skapa uttrycket this is happening, för att uppväcka förnimmelsen som korresponderar med det – ett förnimmande av det nya, ja, och av det-åter-nya, ett erfarande av att tingen i världen åter-framträder, ett vidkännande av världens livlighet, ett återuppbyggande av det erfarande i vår erfarenhet – känslan av att leva vårt liv. Men jag menar inte, att skapandet av detta förnimmande måste innebära att kunskap skapas, eller ens något samlat medvetande; istället är förnimmelsens syfte att upptäcka kontext, och i kontexten förnuft.” Det världliga i världen som står fram i stilen före dess stelnande, dess bläckbrott, dess diskursiva vagga – av och an; dess värdiga sömn, av utfästelser. Vad erbjuder poesin forskningen? Ett aldrig samlat medvetande om att dess stil-stilar a) erkänner och underkänner kognitioners former, b) skapar eller repeterar världens vimmel, c) skapar eller repeterar världens gränser. Det tål att sägas igen: vetenskapliga stilar blir bärare av litteraritet, poecitet, och dess genrer inte transparenta men gränser för värld och ovärld (– ja – ”skjuter en hel teratologi av vetande utanför marginalen”).
Den poetiska stilen utvecklar medvetet ett metonymiskt tänkande. Rosi Braidotti skriver i Nomadic Subjects:
We simply need new forms of literacy in order to decode today’s world [---] Theory is corporeal, bodily, literal, figurative, not metaphorical. One cannot know properly, or even begin to understand, that towards which one has no affinity.
Det metonymiska tänkandet skapar nya sammanhang; tänker i händelsen, vetenskapar perceptioner, upptäcker kontexter. I händelsen, är tillblivelsen. Så feelosoferar Gilles Deleuze skrivandet som en parallell (eller transversal?) till sina visionära begrepp att bli-minoritet och att bli-kvinna, och Trinh T. Minh-ha gestaltar stilistiskt den potentiellt subversiva självspridning som uppstår i skrivandet: ”To write is to become. Not to become a writer (or a poet), but to become, intransitively. Not when writing adopts established keynotes or policy, but when it traces for itself lines of evasion”. Detta skriver Rosi Braidotti om och om i Metamorphoses. Att poesin tänker, skriver jag, eller snarare känntänker, metonymiskt medför att dess förståelser av världen hellre än att avtäcka önskar upptäcka. Gränsar mot skapa. Gränsar mot den postindustriella världens instabilitet spridning yta. Zappar snabbare, djupare, ömmare. Blivande. Rörelser. Till akademien ställer poesin frågan om stil och stilar för att förnimma, att i världen erfara ånyo. Med hjälp av poesin frågar jag: inom vilka stilistiker tänker vi inom akademien? När hanteras världen metaforiskt – att avkoda och selektera – och när springer kontexterna metonymiskt fram ur hand-brand-väggarna? Mellan metaforen och metonymin råder inget motsatsförhållande, inte heller mellan tänkanden i figurernas spår. Men spänning råder, och den kan utforskas och utvinnas genom att förklara stilen-tänkandet fyllt, förankrat och skyldigt.
II
Emphasis is placed on the general becoming-minority of language,
of not settling into one linguistic humus.
(Rosi Braidotti)
Den första utsagan rörande det transversala språket spreds (tid) den 21/6 2003 (textrum) i Aftonbladet. Den yttrar: ”En stil som läcker mellan kritik, poesi och akademi. Som skadar uppfattningen om dessa som separata entiteter eller system. Och en stil som skriver sig nära livet; de erfarenheter man har – som minoritet och majoritet. En bekroppsligad stil, förvärvad, försonad, älskad och sörjd. Ett sökande; exakt så som Eva Alexanderson skriver i Kontradans (1969): ’Var är mina ords kroppskust?’” Idag läser jag: ”Den multipla stilen välvd och rotad i det höga; övertonerna, brösttonerna tårtoner, aortan öppna klaffar. bleck den långa tystnaden i detsamma.” Om ett transversalt språk talar, blir talat, utsäger det, överskrider det, gränserna mellan genrer, mellan stilistiska nivåer, visionerar tillsammans med Michel Foucalt om utsagor – topologi - spridning. Om arkeologiska brott. Språkliga benbrott. ”Handlar det om en atonal logik? En rörlig diagonal, där det som annars inte kunde uppfattas blir läsbart [---]”. Och att utsaga skenar glad? Ett transversalt språk; dess stil(ar) glittrande diffraktioner, spridda, gyllene in i munproteser. På Good Vibrations, San Francisco, rörde jag en tunga (artefakt) framställd av kvinnorna själva för intimt bruk. Som utskuren. Eller att till exempel skära loss text, sampla, läka samman till glada textkroppar. Stilla postproduktioner. Att vetenskapa. När man lägger Katarina Frostensons Karkas, diagonalt, längs Michel Foucaults Diskursens Ordning, när man beskär dem samman. Då det låter så som det låter:
Ingen början skulle finnas då. Talet. Jag har hamnat i dess väg – se så jag går
där jag går. Sällsamma smärta, sällsamma fel/ drev mig/ göra allt jag inte kan/
och allt jag inte ville [---]/ Måste fortsätta, kanske är det redan gjort, de har kanske redan sagt mig/ när min vilja blev för stor/ kanske har de burit mig till tröskeln/ mot tröskelhård-/ naden så/ fram till dörren som öppnar sig/ men inget ord/ skall krökas här/ på dina läppar/ min historia
Vad är det som är [---] riskabelt [---] folk talar [---] diskurser [---] förökar sig?
Var finns faran far en skugga
Jag menar förvandlingen av former till nya kroppar.
Men inget transversalt språk står fritt; befinns alltid diagonalt rörligt, intraagerar i den kontext som det beforskar. I all mening partiellt, socio-temporalt. Möjligen spastiskt spatialt men lokalt, där det tänker. Det är härifrån det händer, nuifrån det skrivs. ”Accountability” är kontextens hjärta, ansvarighet och utsikt genom insikt, alltid skymd sikt (bitvis skymd) för överallt har jag inte varit, och ivägen är jag också för mig själv. Blickens, handens gränsskärva (huden är mitt största organ). En vagel i ögat, en bil i ögat, en åldrande far, ett ofött barn, en arbetslös bror, minnet av någon som ville skära mig. Och passerandet vid alla tidpunkter som en glad svensk lesbian; med döda mormor Hillevi och döda farmor Svea, en trea i Örnsberg och enligt papperen ett åldersadekvat utseende. Det finns ingen kontext utan tanke och historia. Att positionera sig i världen är den feministiska tänkarens ansvar. Donna Haraway skriver: ”Subjugation is not grounds for an ontology; it might be a visual clue. Vision requires instruments of vision; an optics is a politics of positioning. Instruments of vision mediate standpoints, there is no immediate vision from the standpoints of the subjugated”. Därför gäller det att positionera sig; som subjekt märkt av försthet och annanhet (To unlearn one’s privilege as one’s loss), men också att, vill jag skriva, positionera sig i – och med – stil. Världen skrivs inte bara här-nu-ifrån utan också alltid hurifrån. Med avsikten hur – kanske har det (hur) stelnat i sina former, kanske spinger det (hur) för livet. Stilarna med vilka jag tentaklerar dessa livsutsikter. Stilarna med vilka jag tänker livet. Den rörliga diagonalen, och något blir skrivbart.
Hur skriva världen transversalt – härifrån, nuifrån, hurifrån – med ansvar och med stil? Hur förnimma världen så som den händer/blir – inte utifrån, inte inifrån utan genom ett intraagerande; ett liksomba’ gestaltande? Jag är inte utanför, inte inuti den kontext som jag skriver (det vill säga som jag vill låta hända, som jag vill bringa till existens); jag är-blir till som intraagerande. Det är en syn på varandet, eller hellre blivandet, i världen som i någon mening kan tänkas metonymiskt; i betydelsen sidoordnande. Det är tillika en ontologi som istället för avgränsning och hierarkisering, tillfastatar fenomenens avhängighet och samkonstruktion. Det är en skrivandets visionära ontologi: att upptäcka kontext. I ”POETIC STATEMENT…” formulerar Lyn Hejinian en förståelse av världen som överskrider distinktioner mellan materialitet och diskursivitet; som tänker i händelsen:
Along comes something – launched in context.
That something is occurring means it is taking place, or taking a place, in the space of appearance.
Nästan automatiskt antar vi att detta något (å ena sidan) och vi (å den andra) existerar oberoende av varandra – att något fanns oavhängigt någon annanstans (bortom vårt synfält, vår tanke), före det framträdde i det rum i vilket vi förnimmer det, rummet vilket vi, i detta perceptuella mötesögonblick, betecknar som kontext. Vidare är det i det ögonblick som vi förnimmer detta något som vi själva träder in i kontexten – i vårt sammanträffande (händelsevis?) med något. Kontexten är, med andra ord, mediet för vårt sammanträffande, grunden för vårt blivande (vårt råkande-vara), vårt när-nuvarande på samma plats vid samma tid.
Det finns paralleller mellan Foucaults arkeo-ontologiskt visionära tanke om ”utsagan” som föregående tolkningen (som försubjektiv, förobjektiv), och Hejinians glada poetik. Det finns ett materiellt-diskursivt intraagerande som säger oss något om världen. Hejinian skriver: ”Frasen eller meningen ’Along comes something launched in context’ tillkännager ett börjansögonblick, man kan till och med mena att meningen i sig själv, som en fras eller ett yttrande, är en ögonblicksbörjan. Någon som inte förut var här, är här nu; det framträder och det framträdde för oss, och det känns igen genom förnimmelsen this is happening.”
Hejinians – vill jag kalla det – realvisionära förhållningssätt till världen, i vilket materiella och semiotiska aktörer intraagerar, vecklas också ut av den nya materialitetsteorin. Så ställer t.ex. den feministiska teoretikern-fysikern Karen Barad frågan om ”how matter comes to matter”. I essän ”Getting Real: Technoscientific Pratices and the Materialization of Reality” besvarar hon frågan genom att skapa en ny ontologi; agential realism. En realism som omförhandlar distinktioner mellan materialitet och diskursivitet. Som ser både mänskliga och icke-mänskiliga aktörer som materiella och diskursiva fenomen, vilka intraagerar med andra fenomen i världen. Barad skriver:”Reality is not composed of things-in-themselves or things-behind-phenomena, but things-in-phenomena”. I diktsamlingen Happily frågar Lyn Hejinian: ”The manner in which we are present at this time to and fro/ appears, we come to point of view before us/ The matter is here/ Can we share its kind of existence?”
Mot bakgrund av dessa (materia)citat från Barad och Hejinian, vill jag formulera ett par förflugna tankar. Den första: om poesin kan uppväcka en förnimmelse som upptäcker kontext, snarare än att i traditionell mening producera kunskap – pekar detta mot en i akt och mening visionär förståelse. En ontologi av sprängande intraaktioner mellan materialitet och diskursivitet. Kalla det fenomen. Mellan text och kontext i blivande; en långt lösligt förblandad relation, i vilken det blir möjligt att som Hejinian mena: ”what appears matters, what matters appears”. Min andra tanke rör Karen Barads begreppet intraaktion, och handlar om det transversala språkets egenskaper: språkets diagonala rörelser längs-inom genrer och stilistiska nivåer (från Barad till Barba-Fin), rörelser i vilka genrer och stilnivåer inte interagerar (som om det fanns någon utsida), utan intraagerar för att forma nya textkroppar.
Idag är det den 7 januari, när jag säger detta den 5 februari. När jag började skriva texten, några dagar före julhelgen – kanske den 19-20 december – fanns i mitt huvud, innanför mina slutna ögonlock bilden av havet; det nästan vita vattnet och spårvagnsresan dit. San Francisco den 5 december 2004. På strandcafét pratade jag länge med Jennifer Arin, poet och lektor i creative writing vid San Francisco State University. Sedan gick vi ner till stranden och fotograferade varandra. Jag promenerade ensam vidare. Barn och hundar i decemberblåsten. Jag tänkte på havet, på vågorna, med hjälp av Rae Armantrouts diktrad ”what sections same from same”. Sedan först senare, kan jag tänka ”Nu är skriften förändrad, och tanken på havet och människorna.” Verkligheten en annan. En händelse. Revet. Det är kartografin; kartan; det är marken, havet, som ritas om. Indiska Oceanen, vågorna – ett annat ord, och människorna där. Tanken på havet är inte densamma. Men viljan att tala om det som kommer genom ett hur som håller eller spricker men som tar sin tillflykt i världen. Brist och överflöd. Jag vet inte hur havet känns den 5 februari. Det är vad som händer. Jag vill avsluta min text med en annans, Lyn Hejinians rader om eudaimonia. Eudaimonia är det grekiska ordet för ”ett blomstrande”, eller den sällsamma lyckan över att vara vid liv:
Eudaimonia is the joy one experiences in the mattering of life – in the sufficiency of its matter. It is pleasure in the fact that it matters./ It is matter with history, not so much because it has a past as because it cares about the future./ What ”matters” must be concerned with what will come to matter: the future.